Livets paradoxala kulturkrockar har varit en ständig följeslagare för Xiaolu Guo. Hon växte upp i en fiskeby i södra Kina, som kom att påverkas starkt av Maos kulturrevolution under 1960–70-talen. Trots att Xiaolus far var en trogen kommunist satt han i fångläger i totalt 15 år på grund av sin konst. Hennes mor var en rödgardist vars uppgift var att ange egensinniga konstnärer och intellektuella så som hennes far. Trots att de älskade varandra gjorde den extrema politiska situationen hennes föräldrar till klassfiender.

– Mina föräldrars politiska engagemang gjorde mig väldigt nihilistisk som barn. Varför sattes min far i fängelse när han var en hängiven kommunist? frågar sig Xiaolu Guo när Fria Tidningen träffar henne i samband med bokmässan i Göteborg.

Efter några år hos en fosterfamilj och sina morföräldrar återförenades Xiaolu med sin familj i slutet av 1970-talet. Under åren som följde öppnade Mao Zedongs efterföljare Deng Xiaopings upp Kina mot omvärlden, något som kom att prägla Xiaolus livsåskådning starkt.

– Det var på många sätt en fantastisk tid i Kina. All betydande västerländsk litteratur översattes och vi kunde helt plötsligt se europeiska avantgarde-filmer på bio.

Xiaolu fastnade särskilt för beat-poeterna och fransk litteratur och film från 60-talet.

– Den västerländska intellektuella rörelsen gjorde ett stort intryck på mig, att en författare inte bara ska vara en historieberättare utan även en offentlig intellektuell person. Jag kände en stor dragningskraft till den här miljön och förkastade traditionella kinesiska värden.

Samtidigt flyttade hennes storebror till Beijing för att studera. När han ringde hem en dag var euforin total: ”Nu går vi ut i hungerstrejk och ockuperar Tiananmen-torget” skrek han.

Xiaolu ville mer än allt annat ansluta sig till den spirande demokratirörelsen. Hoppet hon närde var att Kina skulle förändras och bli en demokrati.

Sedan blev allt svart. Den 4 juni 1989 slog militären till mot demokratirörelsen och hundratals studenter dödades. Xiaolus bror klarade sig, men en hel generations drömmar och förhoppningar gick i spillror.

– 1989 ses som ett fantastiskt år för många i Europa, men för oss är det bara sorgligt, det är ett djupt ärr i våra minnen.

Vid den här tidpunkten började Xiaolu skriva poesi, den enda konstformen som hon kände att hon kunde använda för att få ut sina starka känslor och samtidigt undvika censuren. Hon gav ut åtta poesisamlingar men fick väldigt lite uppmärksamhet.

– Jag ville vara som Proust eller Sartre, men fritt tänkande och intellektualism uppmuntras så klart inte i Kina, säger Xiaolu.

Som ett steg att komma ut i världen sökte Xiaolu sig till Beijings filmskola. Efter några år som filmarbetare och manusförfattare i Beijing fick Xiaolu år 2002 ett stipendium till nationella filmskolan i London. Hennes barndomsdröm skulle bli verklighet, dörren till den västerländska konstnärsvärlden hade öppnats. Vad som väntade på andra sidan var dock inte alls vad hon hade tänkt sig.

– Jag kunde bara några enstaka engelska ord när jag flyttade till London. Och vid 30-års ålder är det inte helt lätt att lära sig ett nytt språk. Det var en oerhört smärtsam upplevelse att börja skriva på engelska, jag fick kämpa hårt.

Hennes första bok på engelska, Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande, handlar om en ung kinesisk kvinna som flyttar till London för att studera engelska. Boken är utformad likt en ordbok, där varje kapitel handlar om ett visst ord och språknivån följer huvudkaraktärens utveckling.

– Boken är min spegel. Men den är samtidigt mycket mer eftertänksam än verkligheten. Jag var en naiv immigrant som var fullständigt vilsen i väst.

När Xiaolus studentvisum gick ut ställdes hon inför ett svårt val, antingen fick hon återvända till Kina eller hamna i ett brittiskt fängelse. På grund av hennes dokumentärfilm The Concrete Revolution (2004), som kritiskt berättar om byggarbetet inför OS 2008, och som prisades vid den internationella människorättsfestivalen i Paris, riskerade hon att fängslas om hon återvände till Kina.

Hon utvisades till Kina, men lyckades återvända till England efter tre månader tack vare en skicklig migrationsjurist och en politisk kampanj där kända författare som Salman Rushdie och brittiska politiker engagerade sig.

Hennes senaste bok Jag är Kina (recenserad i FT nr 60/15) är enligt Xiaolu hennes slutgiltiga skönlitterära uppgörelse med Kina.

– Alla mina tidigare böcker var en förberedelse för Jag är Kina. Den tog fem år att skriva vilket är mycket längre än något annan jag har skrivit. Processen gjorde mig helt känslomässigt dränerad, det är olidligt att skriva om all död och misär i det moderna Kinas historia.

Xiaolu Guo är i dag brittisk medborgare och har en tre-årig dotter tillsammans med sin australiensiske partner. Att flytta tillbaka till Kina känns mer och mer avlägset för varje år som går. Men det är inte bara den politiska situationen som avskräcker.

– Just nu pågår en ekologisk katastrof i Kina. Luften, maten, vattnet – allt är förorenat. På många sätt är det ett större problem än den politiska situationen eftersom det påverkar ens vardagliga liv på ett väldigt negativt sätt. Jag skulle aldrig utsätta mitt barn för det.

Det är lätt att vara pessimistisk över utvecklingen i Kina, menar Xiaolu. Men samtidigt finns det hopp.

– Under ytan finns en stark kreativ kultur som är mycket mer utbredd än vad den var för 20 år sedan. Ju mer landet öppnar sig, desto större är möjligheterna för den demokratiska underströmmen att leta sig upp genom sprickorna.

Den yngre generationen har globaliserats och precis som unga i väst vill man utforska olika samhällen och sammanhang för att hitta sin plats.

Just sökandet efter en egen identitet är ett centralt tema i Xiaolu Guos författarskap. Men att förknippa sin identitet med en nationalstat är främmande för henne.

– Jag skulle aldrig kunna känna mig brittisk, det är ett postkolonialt koncept. Jag känner inte heller längre någon tillhörighet till Kina. Men det finns ingen nationell identitet som är naturlig, vi är alla blandade. En identitet som definieras utifrån ett land eller en etnicitet är enbart en artificiell konstruktion.

Den enda identiteten som Xiaolu värdesätter är en som bygger på intellektuella värden.

– Jag har turen att kunna skriva på både engelska och kinesiska, och att kunna jobba med både film och litteratur. Det är min identitet.

Trots att hon de senaste åren för första gången har haft möjligheten att rösta i demokratiska val så väljer hon att avstå.

– Jag är helt klart vänster, men röstar inte. Jag har aldrig känt mig som en del av samhället och kan inte identifiera mig med en specifik politisk grupp eller institution. Att leva utanför det offentliga samtalet har blivit en livslång vana. Det betyder inte att jag oengagerad i det sociala livet, men det sker alltid med en viss distans.

Xiaolus kulturella omställning har samtidigt varit motorn i hennes skapande och källan till hennes enorma produktivitet.

– I Kina hade jag bara ett perspektiv. När jag flyttade till England så återupptäckte jag Kina utifrån, samtidigt som jag upptäckte ett helt annat samhälle, något som gett mig många olika perspektiv. Jag känner mig aldrig trött, tvärtom är jag väldigt rastlös och måste få ur mig en viss historia för att snabbt kunna gå vidare till nästa.

Hon känner sig dock fortfarande som en främling i London. Men utanförskapet handlar inte bara om hennes etniska bakgrund, det handlar även om en utarmning av den västerländska kulturen.

– Intellektualismen är döende i väst. Intellektualismen under 50–60-talen i Europa var fantastisk, de intellektuella var folkhjältar och deras intellekt var samhällets näring. Men nu är allting så kommersialiserat. Jag är fruktansvärt besviken, jag trodde att jag skulle kunna hitta min plats i den intellektuella traditionen. Men när jag talar om de intellektuellas makt i Storbritannien i dag så skrattar folk åt mig. Det anses vara omodernt och dumt.

Konsumtionssamhället är så överväldigande att det tvingar kulturutövare att ändra på sina tankesätt och uttryck, menar Xiaolu.

– Alla som sysslar med konst och litteratur i London är extremt självupptagna. Det finns inget intellektuellt sammanhang, alla är besatta med att skapa sin egen nisch för att klara sig i en sådan aggressivt kommersiell stad som London har blivit.

Livet i väst är på många sätt den direkta motsatsen till den romantiserande bilden som Xiaolu hade som ung.

– Jag känner mig ensam och bitter, något som avspeglas i många av mina böcker där karaktärerna desperat söker efter ett intellektuellt sammanhang. Men jag kan inte ge det till dem.