Vår väldigt trötta samtid
Måndag i januari. Trots en alldeles förträfflig helg fylld av födelsedagsfirande med nära och kära är det likväl en mycket tung dag. Jämngrå himmel över Köpenhamn. Mina ben känns blyfyllda, nedtyngda. Till och med kläderna känns tunga; det är som om de drar ner mig mot marken. De flesta av oss har väl sådana dagar.
På kvällen står jag och stirrar in i butikshyllorna i min lokala mataffär. Ja, jag tror att du vet hur det är. Det är som att leta igenom sin garderob; det finns hur mycket som helst att ta på sig/äta men inget man vill bära/laga till. Ja, jag och du vet hur det är att vara så trött om fredagarna att man vet att en enda starköl skulle kunna få en att begå brott. Vi vet hur enkelt det är att sjunka ner i soffan och sträcka sig efter fjärrkontrollen. Ägna ett par timmar åt det dvallika tillståndet mellan sömn och vaka som kallas tv-kväll. Det här är vår sorgliga och väldigt trötta samtid. Särskilt vissa månader om året.
Jag är inte perfekt. Jag glor på tv-program jag tycker är helt meningslösa som (nästan) alla andra gör. Jag menar inte att vi ska skämmas för att vi gör det. Jag vill bara att vi ska vara medvetna om all tid det tar. Och att det tar tid från annat. Att det skulle finnas så mycket tid till att motionera, laga ordentlig mat, prata med sin partner, sätta sig in i politik, ringa en vän (med mera) om man inte tittade så mycket på skräp-tv. Och när man är så där trött att man bara vill gråta kan man lika gärna sätta på sin favoritmusik och vila i en halvtimme.
Det finns de som menar att det är riktigt effektivt. Jag vet ju att jag skulle bli inte bara en trevligare medmänniska utan också en mycket bättre medborgare. (I den här krönikan tänkte jag inte gå in på Den stora konspirationen som hävdar att det är De-som-egentligen-styr som ligger bakom på tröttheten och tv-eländet. Någon eller några tjänar förstås på att vi inte orkar ur soffan varken fysiskt eller mentalt.)
Jag tänker på min bekant Mahmoud som känner en annan sorts tyngd än den vanliga grå; han är palestinier och vet att han måste prata om vad som sker i Palestina, landet han inte föddes i och som han bara har besökt två gånger men som han berörts av och vill berätta om. Trots att – eller kanske just för att – de allra flesta omkring honom är mer intresserade av ”Let’s dance”, som Mahmoud säger. Även en grå måndag i januari finns det sådant som är relevant. Sådant som bör berättas. Pratas om. Carl Bildts involvering i skumrask-affärer till exempel. Blodet på hans händer.
Nu är det ju heller inte bara politik och orättvisor och andras lidande som är relevant. Det är våra liv det gäller. Ibland står vi där och skälver. Plötsligt ställs saker och ting på sin spets. Det kan förstås bero på något allvarligt som en sjukdom eller ett dödsfall. (Jag har läst att januari är månaden med flest dödsfall.) En förlorad kärlek eller en rejäl familjekonflikt. Eller något mer banalt som en jämn födelsedag. Vad vill jag med mitt liv? Vad vill jag egentligen ägna mina återstående dagar åt? Kan jag få allt jag vill eller gäller det att nöja sig? Att känna efter att saker och ting kan vara okej även om allt inte blev som jag tänkt. Eller hur länge ska jag kämpa för att få exakt vad jag vill? Om jag tar mig tid att tänka efter har kanske mina innersta önskningar ändrat sig under livets gång.
När jag kommer hem efter resor till delar av världen där människors möjligheter är betydligt mer begränsade än mina, det må vara på grund av politisk oro eller fattigdom eller sociala normer, orkar jag inte med något gnällande från mina vänner. Jag tänker att ”om du mår dåligt på ditt jobb kan du fan byta” eller ”ta en charter-resa om du nu är så himla trött”. Men det är ju just den där balansen som är så svår: att ta sitt eget liv och sina egna möjligheter och begränsningar på allvar utan att sluta bry sig om andra, utan att sluta oroa sig över världens tillstånd, utan att sluta engagera sig. Om det är något jag önskar mig av mig själv så är det just det.
Nina Gren är socialantropolog och fristående krönikör för Fria Tidningen.