Västvärlden har haft ungefär 200 år av kontinuerlig ekonomisk tillväxt vilket sedan länge betraktas som ett normaltillstånd för ekonomin. Inom den ekonomiska debatten brukar tillväxten ses som ett av de främsta ekonomiska målen. Det har dock under flera decennier förekommit viss kritik mot tillväxtfokuseringen – särskilt under de senaste åren har sambandet mellan ekonomisk tillväxt och klimatförändringar lyfts fram som en grundfråga.

Den gröna tankesmedjan Cogito publicerade förra året rapporten Ekonomi utan tillväxt. I rapporten beskriver miljökonsulten Mikael Malmaeus hur tillväxten påverkar klimatet och hur en ekonomi utan tillväxt kan se ut.

– För 4,5 år sedan ställde jag mig frågan varför vi måste ha tillväxt. Ingen kunde svara på frågan utan svaren blev ungefär ”tillväxt är bra”, berättar Malmaeus.

Bakom hans frågeställning döljer sig en oro för hur den ekonomiska tillväxten bidrar till miljöproblemen. Beräkningar av utnyttjandet av jordens ekosystem visar att vi redan i dag utnyttjar den ekologiska bärkraften hos motsvarande 1,5 jordklot årligen. På senare år har det också presenterats beräkningar om hur mycket utsläppen av växthusgaser måste minska för att vi inte ska få allvarliga klimatförändringar. Enligt FN:s klimatpanel IPCC behöver de globala koldioxidutsläppen minska med 50 till 85 procent för att koldioxidhalten i atmosfären inte ska öka till mer än 450 ppm.

I Ekonomi utan tillväxt refereras uppgifter från Tim Jacksons rapport Välfärd utan tillväxt. I den anges ett tydligt samband mellan ekonomisk tillväxt och klimatpåverkan: i nuläget orsakar varje USA-dollar i världsekonomin koldioxidutsläpp på 768 gram.

– Ju mer vi producerar och konsumerar, ju mer energi krävs. Det är också omöjligt att ersätta all olja och kol med förnybara energikällor, kommenterar Malmaeus och tillägger att även olja, skog och andra naturresurser sätter gräns för tillväxten.

Och det är inte bara miljön som sätter gränser för tillväxten.

– Till en viss gräns mår samhällen bättre av tillväxt. I Sverige finns det inget som tyder på att vi mår bra av det. Vi har blivit hundra procent rikare sedan 1980 men frågan är om vi ens har blivit en procent lyckligare, säger Malmaeus.

Pressen av att hela tiden öka produktionen och konsumtionen yttrar sig bland annat som stress, utbrändhet och rädsla att bli arbetslös.

Det finns en idé om att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och klimatpåverkan, så kallad ”decoupling”, som innebär att man frikopplar klimatpåverkan från tillväxten. Mikael Malmaeus tror dock att det blir svårt.

– Man kan byta varor mot andra varor och varor mot tjänster men bara i viss utsträckning. Om ekonomin ska växa tror jag inte att man slipper miljöproblem.

Men hur skulle då ett samhälle utan tillväxt kunna se ut? Malmaeus har studerat olika scenarier med hjälp av en modell som den kanadensiske ekonomen Peter Victor konstruerat, så kallad LowGrow. Studierna visar att det verkar möjligt att förena en låg ekonomisk tillväxt med sunda statsfinanser och måttlig arbetslöshet. Det mest hållbara scenariet av dem som Malmaeus studerat utmärks av 65 procents arbetstid. Att arbetstiden kan förkortas beror bland annat på att arbetsproduktiviteten ökar, det vill säga att vi med ny teknik kan producera mer för varje timme vi arbetar.

– Om vi fortsätter med det kan vi jobba mindre och få kortare arbetstid, menar Malmaeus.

Frågan är hur vi i praktiken ska kunna åstadkomma arbetstidsförkortningar. För hundra år sedan hade vi tolvtimmarsdagar och löntagarna drev successivt igenom arbetstidsförkortningar tills vi fick fyrtiotimmarsveckan. Nu ställs det inte sådana krav längre, i alla fall inte i någon bredare bemärkelse. Malmaeus menar att arbetstiderna i grunden är en politisk fråga.

– Om vi har tillväxten som mål måste vi jobba mer. Vi har ”arbetslinjen” och det diskuteras att pensionsåldern ska höjas och att kvinnor ska förvärvsarbeta i lika hög grad som män.

En effekt av arbetstidsförkortningar är att de disponibla inkomsterna hos konsumenterna minskar. I rapporten antas dock att även priserna på det som produceras sjunker, vilket kommer konsumenterna till godo och kompenserar de lägre inkomsterna. I ett samhälle utan ekonomisk tillväxt skulle även finanssektorn se ut på ett annat sätt än i dag.

– Det skulle behövas investeringar men finansvärlden skulle inte styra på samma sätt som i dag.

Även ekonomen Oscar Kjellberg, tidigare vd för Jak medlemsbank, menar att en ekonomi utan tillväxt skulle ha en mycket mindre banksektor. Han pekar på att dagens finansiering i extremt hög grad sker med lånat kapital där låntagarna tar hela risken. De avregleringarna av finanssektorn som skett de senaste decennierna har bland annat lett till uppkomsten av ”bubblor”, såsom fastighetsbubblan. Utan ekonomisk tillväxt skulle finansiering i stället behöva ske med riskkapital där alla inblandade parter är med på vinst och förlust.

– Det kan handla om aktiebolag, handelsbolag eller ekonomiska föreningar. Det är helt vanliga former av finansiering, påpekar Kjellberg.

Enligt Mikael Malmaeus rapport kännetecknas en ekonomi utan tillväxt även av att investeringarna hålls på en låg nivå.

– Man måste fortfarande ha investeringar. Det är rimligt att ersätta det som blivit slitet. Men man skulle inte ha en ökning av investeringarna som i dag.

Han menar att ett samhälle utan tillväxt egentligen inte behöver se så annorlunda ut från dagens.

– Samhället kan fortsätta att utvecklas på andra sätt. Och det vi producerar och konsumerar i dag kan vi fortsätta med.

Modellen LowGrow
Modellen använder makroekonomiska variabler som BNP, arbetslöshet, fattigdom och offentlig skuldsättning som funktioner av bland annat offentliga finanser, investeringar, produktivitetsutveckling, arbetskraftens storlek och arbetstid. Mikael Malmaeus har studerat fyra scenarier med hjälp av LowGrow. Scenariet ”Hållbarhet” kännetecknas av liten tillväxt, minskade investeringar och låg produktivitetstillväxt. Däremot har de offentliga utgifterna hållits på en ganska hög nivå. Arbetstiden har minskats till 65 procent. 

Är decoupling en möjlig lösning?
Professor Tim Jackson, som skrivit boken Välfärd utan tillväxt, har presenterat följande räkneexempel: om världens BNP per capita ökar med 1,4 procent per år och befolkningen med 0,7 procent per år, behöver koldioxidintensiteten i världsekonomin minska med 7 procent per år för att målet om 450 ppm koldioxid i atmosfären ska klaras. Det är tio gånger snabbare än vad som beräknas ske för närvarande.