I år tilldelas tre kvinnor fredspriset för sin kamp för kvinnors rättigheter i några av världens mest utsatta regioner. Tawakkul Karman, från Jemen, som jobbar i en region där kvinnor trakasseras när de försöker utöva sina mänskliga rättigheter. Flera kvinnoorganisationer har vittnat om hur sexualiserat våld används för att tvinga bort kvinnor från gator och torg när de protesterat mot regimerna. Enligt FN har våldtäkt förekommit som krigsstrategi i bland annat Libyen av Khadaffis anhängare. Kvinnor i Egypten har funnit sig bli bortkörda från Tahir-torget i Kairo under hot om misshandel av olika grupperingar, däribland radikala religiösa grupper. Den arabiska våren har stora utmaningar framför sig när det gäller kvinnors rättigheter.

Några av dessa utmaningar har de andra två fredpristagarna på ett väldigt konkret sätt varit tvungna att hantera. Ellen Johnson Sirleaf, Liberias och därtill Afrikas första och enda kvinnliga president, och Leymah Gbowee, som 2002 grundade Women of Liberia mass action for peace, har genom sitt engagemang och sin drivkraft påbörjat ett viktigt arbete med att lappa ihop ett land som trasats sönder av det 15 år långa inbördeskriget. Ett inbördeskrig som hade inslag av både barnsoldater och massvåldtäkter. Världshälsoorganisationen, WHO, beräknar att minst 75 procent av den kvinnliga befolkningen i Liberia våldtogs med bland annat hiv-infektioner samt psykologiska och fysiska trauman som konsekvens.

Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee bidrog både i den process som innebar sannings- och försoningskommissioner och att förövarna ställdes till svars för de sexuella övergreppen som genomförts, samt till att landets lagar kring våldtäkt skärptes. Liberia är dock inte det enda landet på den afrikanska kontinenten som drabbats av massvåldtäkter som krigsstrategi. Under folkmorden i Rwanda 1994 våldtogs cirka 500 000 personer enligt FN:s rapport Women, war, peace. Kvinnor fick sina livmödrar punkterade av vapen, foster slets ur kvinnokroppar, våldtäktsläger förekom likväl som sexslaveri. I dag är Rwanda ett av de afrikanska länder som det går bäst för ekonomiskt. Landets regering har gjort satsningar på bland annat utbildning och hälso- och sjukvård, där exempelvis mödravården och männens engagemang i familjeplanering har prioriterats. Vad både Liberia och Rwanda har gemensamt är att kvinnorna har involverats i fredsprocessen. Rwanda har den högsta andelen kvinnor i parlamentet i världen, 56 procent av ledamöterna enligt QuotaProject vid Stockholms universitet.

På den afrikanska kontinenten fortsätter dock massvåldtäkerna med Demokratiska republiken Kongo som ett av de mest drabbade länderna. Enligt Trustlaw utpekades Kongo till världens andra farligaste land för kvinnor att leva i – Afghanistan hamnade på första plats. I Kongo är över hälften av de gravida kvinnorna anemiska (blodfattiga) och antalet juridiska dokument som en kvinna kan skriva på utan sin makes medgivande är lika med noll – en kvinna är helt utlämnad till sin man rent juridiskt. Därtill blir drygt 1 100 kvinnor våldtagna varje dag, vilket innebär 420 000 kvinnor per år, enligt The american journal of public health.

FN-resolutionerna 1325 och 1960, antagna av Säkerhetsrådet och därav bindande, måste tillämpas systematiskt i processen för att skapa fred i Kongo. Resolution 1325 kräver bland annat att fler kvinnor deltar på alla beslutsnivåer i nationella, regionala och internationella institutioner för att förebygga, hantera och lösa konflikter (§1), att fler kvinnor tillsätts som särskilda ombud och utsända för att verka som medlare (§3) och att föra in ett genusperspektiv i förhandlingar och fredsavtal (§8).

Resolution 1960 är viktig därför att den innehåller krav på konkreta åtgärder som syftar till att straffrihet skall upphöra för förövare till sexuellt våld, som till exempel våldtäkt, prostitution och sexuellt slaveri. Enligt resolutionen ska bland annat aktörer som gjort sig skyldiga till sexuellt våld årligen listas, sanktioner mot stridande parter som utövat våld som en krigsstrategi ska införas, och rapportering om våldet ska göras till FN:s säkerhetsråd. Fokus i resolution 1960 ligger på att bekämpa straffrihet och spåra förövare. UN women Sverige kräver med denna bakgrund att regeringen ska arbeta aktivt för att resolutionerna 1325 och 1960 ska bli verklighet i krigets Kongo – och i alla andra konfliktområden där sexuellt våld tillämpas mot kvinnor – för kvinnornas, barnens och männens skull.