För oss som stod på nej-sidan är det ändå lätt att hålla sig för skratt. Vi vann visserligen folkomröstningen, vars utfall för en gångs skull blev en politisk realitet, men de farhågor vi lyfte rullas nu ändå ut som ett facit, även om de mest drabbade just nu bor i Grekland.

Nästa nation till rakning, efter Italien, lär stå att finna ibland de övriga så kallade PIGS-länderna, förutom redan drabbade Grekland alltså: Portugal, Irland eller Spanien. Därtill ska inhemska och utländska bankerna tvingas lägga korten på bordet. I och till vilka länder har man lånad eller lånat ut medel?

Att såväl USA som EU skulle stå med mössan i hand och och buga vid kinesiska bankdörrar måste verka extra nesligt för de många politiker som angav euron som främsta säkerhet gentemot just asiatiska ekonomier.

Nu hänger inte bara euron utan i vissa stycken hela EU- samarbetet i luften. Många av de politiska ledare som satsat hela sin prestige i projektet är fortfarande verksamma och slåss nu med näbbar och klor, inte bara för EU-projektet utan också för sin egen och sina partiers prestige. De vill naturligtvis rädda bygget. Men en lika aktuell fråga är vad vi som var skeptiska vill.

Det är som sagt inget klang- och jubeltillfälle även om euron har visat sig brottas exakt med de problem vi befarade. Dessutom måste det erkännas att dagsformen för den så kallade nej-sidan från 2003 är allt annat än toppen. De mest aggressiva EU-moståndarna i Europa finns inom extremhögern och mer eller mindre obehagliga nationalister. 2003 var de en obehaglig, men marginell grupp. I dag är de betydligt mer etablerade. Och trots att klyftorna i hela unionen under olika högerkonstellationer har ökat så har högern med god marginal behållit sitt grepp över parlamenten med endast några få undantag.

Tyvärr tycks tiden sedan 2003 har varit förlorade år för den europeiska vänstern. Istället för att skissa på långsiktiga strategier och alternativa vägar till det ekonomiska sammanbrott vi just nu bevittnar verkar det som om tiden har stått stilla sedan början av 2000-talet.

Läget är delvis annorlunda bland de gröna partierna.

De har också ett mer spritt förhållande till unionen i Europa. Men när före detta språkröret Maria Wetterstrand (Agenda 6/11) kommenterar läget, föreslår hon stoppad utvidgning samt att förenkla för enskilda länder att lämna unionen, vilket var ganska precis vad Miljöpartiet krävde då – 2003. Däremellan antog det svenska Miljöpartiet, just under Wetterstrand och Eriksson, ett mildrat förhållningssätt till utträdeskravet. Men frågan är om en nedmontering av EU är det mest uppbyggliga nu när hela världsdelen är på deken?

I sanningens namn är varken de röda eller gröna särskilt välrepresenterade på de avgörande ministerrådsmötena, som just nu dessutom sker med sådan intensitet att inte ens respektive regeringar hinner ta del av vad som sägs. Därför borde såväl fokus som internationella samtal handla om hur vi andra vill att samarbetet och den ekonomiska politiken ska se ut på sikt. Hur säkra de demokratiska processerna? Hur komma till rätta med klimatproblematiken och den solidariska fördelningspolitiken, såväl inom som mellan länderna? Hur samarbeta? Hur beskatta?

Att vi hade rätt 2003 löser inte några problem i dag. Det visar bara just det; vi hade rätt. Men nu är inte frågan hur vi inte skulle göra, utan hur vi skulle göra om vi fick komma till.