I veckan har det kommit larm från kvinnojourerna som tydligt visar hur kvinnor drabbas när samhället glider isär. I det första larmet konstaterar Sveriges kvinnojourers riksorganisation, SKR, att jourerna tvingas neka kvinnor och barn plats på grund av bostadsbristen – de som redan är på jourerna kommer helt enkelt inte vidare till annat boende och därmed är alla platser upptagna. Och problemet tycks bara bli värre.

Nu drabbar naturligtvis bostadsbristen inte bara kvinnorna på jourboende, men det är signifikativt att det är jourerna som larmar – bostadslösa, inneboende, andrahandshyrare eller ungdomar som helt enkelt tvingas bo kvar hemma är en grupp som svårligen låter organisera sig.

”Det är hyresrätter som saknas”, säger Maria Engblom på Kvinnojouren i Stenungsund, och konstaterar att även när det finns en lägenhet blir kravet på hyresgästen allt högre.

Hyran ska inte sällan betalas i förskott, hyresgästen måste kunna uppvisa fast inkomst och det får inte förekomma några betalningsanmärkningar. Detta mot bakrund av att personen i fråga just fått sitt liv slaget i bitar, kanske lever under jord och har fått flytta, kanske inte bara från sitt hem utan ibland från orten.

Därtill kommer att många hyresvärdar helt enkelt inte vill erbjuda bostäder åt våldsutsatta kvinnor där det förekommer hot – de är helt enkelt inte de ideala hyresgästerna. Och med ett begränsat utbud är det hyresvärdarnas marknad.

Utförsäljningen av hyresrätter har haft exakt de oönskade effekter många av oss befarade. De ensamstående, arbetslösa, studerande, migrerade – de som under valrörelsen 2006 kallades Utanförskapet – har fått det allt svårare att etablera sig på bostadsmarknaden, vilket i sin tur har stor påverkan på deras förmåga att få ett jobb.

Det andra larmet kommer från Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. I veckan hade deras film Vi som överlevde premiär. Den handlar om en grupp som är så osynlig att den nästan inte verkar finnas: våldsutsatta äldre kvinnor.

Det visar sig att problematiken med våld mot äldre kvinnor (och män) blir allt vanligare i takt med att anhörigvården ökar. Senila kvinnor (eller män) som ska vårdas, dygnet runt i en miljö som inte är anpassad för det, under vad som kan beskrivas som outhärdliga former. Patienter som springer upp flera gånger varje natt, kanske får för sig att gå ut, kissar i tofflorna och kan vara både aggressiva, ledsna, förtvivlade och förvirrade. I en sådan miljö tryter humöret lättare.

Men utsattheten gäller inte bara isolerade par där den ene förväntas ta hand om den andre. Det förekommer även våld av barn eller barnbarn, andra patienter eller vårdare. Många förfärades när en patient visade sig ha våldtagit en annan patient för två år sedan på ett vårdhem. Där hade personalen dessutom undlåtit att rapportera våldtäkten till de anhöriga.

Men kanske ännu mer indignation väckte den så kallade Carema-skandalen där flera patienter inte fick sina blöjor bytta utan tvingades ligga i sin egen avföring i timmar. Bakgrunden är naturligtvis en ansträngd omsorg, men också privatiseringar och vinstuttag i äldreomsorgen. När problemen är så akuta halkar problem som våld mot äldre ner i prioriteringsordningen.

Avregleringen av omsorgen har helt enkelt haft exakt de oönskade effekter som många av oss befarade.

Till detta ska läggas att vi vet att de äldre nu blir allt fler – och lever allt längre med ålderskrämpor. Att det är svårt att få plats på ett äldreboende är så att säga det första hindret.

Inte heller går det att vifta bort just anhörigvårdens kön. I det vanligaste fallet är den som vårdar en kvinna och den som vårdas en man. Därtill är det en dotter som står för omsorgen kvinnan får.

Nedmonteringen av samhället har helt enkelt fått exakt de konsekvenser vi befarade. Detta borde generera fler larm än enstaka Carema-skandaler. Vi får återigen tacka jourerna för att de håller koll på verkligheten åt våra politiker.