Just nu är det tydligen så akut att problemet hittade in i ett rapportinslag förra veckan – lössen peakar. I förhållande till hur stort problemet faktiskt är för barn och föräldrar är det märkligt tyst i våra medier. Jag undrar om det inte börjar bli dags att prata om lössen? Om Lus-sverige. Jag menar att lössen utgör ett nationellt problem.

Det finns mycket att säga om lössen. För er som inte har haft små barn sedan 80-talet och som inte heller haft några egna löss under era liv är det på sin plats att uttala de obligatoriska mantrat: ”Löss kan drabba alla och har inte något med dålig hygien att göra. Tvärtom, lössen trivs bättre i rena hår.” Icke desto mindre är vi många som undrat och konstaterat att det inte fanns några löss när vi var små. Inte när mamma eller pappa var små heller. Men mormor mindes, minns jag. Blev nästan upplivad av tanken på luskamning som familjehappening.

Och alla har väl sett Ronja Rövardotters mamma Lovis luskamma rövarna i Mattisborgen efter vårtvagningen? Eller för den delen Skalle-Per, i samma film, klämma en av Mattis löss i halmbingen. Lössens relativa frånvaro under efterkrigstidens 1900-tal kanske bara var en historisk parentes? Större nyhet under de senaste månaderna har ju också varit vägglusens återkomst. Experterna pekar på vårt ökande resande och det finns också obehagliga rasistiska undertoner som dyker upp i skuldfrågan om lusens återkomst. Men det råder inget tvivel: Huvudlusen har en lång inhemsk tradition och det agrara Sverige var sent att komma tillrätta med problematiken. Lössen är ett svenskt problem med anor.

Lössen är också ett politiskt problem, ett arbetsmiljöproblem, ett socialt problem, ett arbetsmarknadspolitiskt problem, ett fackligt problem (borde vara!) och definitivt något som borde stå på en feministisk agenda. Hade lössen varit ett reellt problem under 70-talet hade frågan säkert stått på Grupp 8:s dagordningen och nog svor Moa Martinsson i sin stuga när hon lämnades ensam med lusiga ungar.

Svor gjorde ju också Kristina från Duvemåla i Vilhelm Mobergs Utvandrarna när när de svenska lössen gick på export till Amerikat och vare sig Moberg visste det eller inte förmådde han lägga både klass- och genusperspektiv på lusen. Det var ju inte den ärbara kvinnan som hade med sig lusen, det var ju den forna skökan. Men oavsett rang på samhällsstegen var det kvinnans uppgift att hålla familjen lusfri. Luskamningen har ett kön: Det andra.

Att sköta ett lusfritt hushåll under utsatta perioder innebär enligt instruktioner från skolor och läkemedelsleverantörerna att kamma varje skalp omkring en timme – per dag, lite beroende på hårets struktur och längd. Det är fyra timmar om dagen, om man har två barn och om det inbegriper två föräldrar. Det är fyra timmar som faktiskt inte finns i vad Fredrik Reinfeldt väljer att kalla livspusslet. Ett pussel som ingen har sett färdigt. Lägg därtill små barns relativa ovilja att sitta still, kammas och ha medel i håret.

Inte har jag heller sett en not om lusen under den i övrigt omfattningsrika beskrivningen av avdragsmöjligheterna i RUT – eller ROT. Tvingades jag välja skulle jag dock sätta upp det på ROT. Jag vill knappast göra samma misstag som Alva Myrdal med flera och köna uppdraget omsorg ännu mer.

För att lyfta detta kammande från enskilda kvinnors axlar borde avlusningen hitta in i skolans värld, med offentliganställda sanerare, vilket skulle vara typ tusen gånger mer nationalekonomiskt försvarbart än någon sänkt krogmoms. Professionella team som drar från skola till skola och som jobbar till det är klart. Avlusning med filmvisning i aulan eller gympasalen?

Eller så gör vi som författaren och kritikern Moa Matthis föreslog i SR:s OBS redan 2006, och följer Danmarks exempel och inför nationella avslusningsdagar inför skolstart varje termin. För övrigt ett prima gräsrotsinitiativ från två luskammande mammor som hade tröttnat. Risken med det förslaget är att avslusningen behåller sitt kön, och stannar i hemmet, även om timmarna för all del skulle bli färre.