Det blir så att säga aldrig ett möte med samma vapenarsenal – den ene skjuter hej vilt, den andre resonerar. Så vill SD heller inte bygga något nytt – de vill bara kritisera, ta bort, utvisa och gå tillbaka, vilket på alla plan är ett enklare förhållningssätt till omvärlden än det självkritiska.

Det är också därför uppställningen i våra vanligaste debattprogram blir så haltande då det i ena hörnet sitter en gnällig Sverigedemokrat som vet med sig exakt vem alla problem beror på. Och det å andra sidan ska matchas med – ”problemet”?

Den intersektionella vägen, den som konstaterar att klass, kön, etnicitet och sexualitet samverkar när du positioneras i världen, är bra mycket krångligare än den som bara konstaterar att problemen som finns är ”den andres” fel. Men rastret håller när man lägger det över hela världen till skillnad från den nationalistiska då ”den andre” omedelbart byter skepnad så fort du förflyttar dig.

Som rubriken på seminariet på hbtq-festivalen antyder lever vi i en tid av paradoxer. Toleransen ökar stadigt, för migranter men också för hbtq-personer. Det visar sig i undersökningar, som SOM-institutets återkommande mätningar, men också reella politiska landvinningar som papperslösa kvinnors rätt till skydd (endast i Göteborg), samkönade äktenskap eller förbudet mot tvångssteriliseringar. Eller i något så enkelt som det plötsliga genomslaget för det könsneutrala ”en” och ”hen” som ersättning för man eller han eller henne.

Höjer man blicken finns det länder, till exempel Argentina, som har accepterat ett tredje kön och för bara några veckor sedan uttalade USA:s president stöd för just samkönade äktenskap, trots att det kostar honom röster bland de egna kärnväljare. Stödet för hade helt enkelt blivit större än opinionen mot.

Det paradoxala är att det som importeras till Sverige från USA just nu snarare tycks vara militanta abortmotståndare i organisationer som MRO (Människorätt för ofödda) högerkristen familjetraditionalism eller, för all del, finansiella problem. Det är i ljuset, eller kanske snarare i skuggan av detta, som utsattheten för såväl migranter som homos och feminister växer. Toleransen ökar – och hatet.

Samtidigt befinner sig hela västvärlden på deken, ekonomiskt men också demokratiskt. Och gör man ett tvärsnitt ur ett feministiskt perspektiv står lönerna och stampar för kvinnor, landvinningarna såsom barn- eller äldreomsorg eroderar eller är hårt ansträngda och mjölkas dessutom av vinstintressen samtidigt som anställningsformerna blir allt sämre. Fler äldre, större barngrupper, mindre personal, sämre anställningsvillkor.

Långsiktig ekonomisk feministisk politik och idéer kan vi nu tack och lov importera från länder som Indien. Och detta är en av många fördelar med en självkritisk hållning – en vet när en har gått i stå. Men då gäller det att hålla hårt i toleransen. Den behövs nämligen när det blåser – som kitt – för att hålla ihop mot de som hatar allt mer högljutt. Toleransen växer. Och hatet.