Klockan ett på natten den 19 oktober satt Jan Cedergren i möte med 39 andra representanter från olika länder i den sydafrikanska staden Kapstaden. De hade i ett år förberett vad som skulle bli 2011 års goda nyhet inom klimatområdet.

En dryg månad före toppmötet i Durban, dit cirka 20 000 personer väntas anlända vid öppnandet den 29 november, var de nära en uppgörelse.

Flera länder hade lagt sig på flera svåra punkter. Jan Cedergren försökte hitta rimliga kompromisser för att driva frågorna mot en lösning. Men förhandlingarna tog stopp när ett land sade nej: USA.

– Idén har varit att skapa strukturen för en grön klimatfond som ska finansiera åtgärder som bidrar till att temperaturen inte stiger med mer än två grader till 2050, det mål som sattes vid klimattoppmötet i Köpenhamn 2009, säger Jan Cedergren, som har lång erfarenhet av internationellt utvecklingssamarbete och bland annat har varit styrelseordförande för Anpassningsfonden, där utvecklingsländer kan söka pengar för klimatanpassning från internationell utsläppshandel.

Jan Cedergren valdes in i den övergångskommitté som sattes samman vid FN:s klimattoppmöte i Cancún i Mexiko förra året. Kommittén består av 25 representanter från utvecklingsländer och 15 representanter från industriländer. Hälften av dem har finansiell bakgrund och hälften miljöbakgrund; allesammans med ett förflutet som stadssekreterare eller generaldirektör.

Om deras arbete blir färdigt till klimattoppmötet i Durban väljs en styrelse med 12 företrädare från utvecklingsländer och 12 företrädare från industriländer, som från 2020 och 30 år framåt ska finansiera miljöprojekt på över 600 miljarder kronor per år med finansiering från miljöskatter, näringslivsinvesteringar och möjligen en Tobinskatt, som är en föreslagen skatt på internationella valutatransaktioner.

Jan Cedergren säger att den möjligheten har minskat efter det havererade försöket att nå en överenskommelse.

– När amerikanerna gett sitt besked drog sig också Saudiarabiens förhandlare tillbaka. Sydafrikas före detta finansminister, Trevor Manuel, som också är en av kommitténs tre ordföranden, var minst sagt förbannad. Han hade sett klimatfondens godkännande som Sydafrikas trumfkort inför mötet, men kände i det här läget att det inte var någon idé att fortsätta diskussionerna.

Oenigheten bottnar i ett historiskt missnöje mellan rika och fattiga länder, menar Jan Cedergren.

– Fonden består av fem delar: utsläpp, anpassning, kapacitetsbyggande, teknologisk utveckling och skogsnäring. Medan industriländerna prioriterar utsläppsrätter där företag kan släppa ut en viss mängd koldioxid mot att de investerar i utvecklingsländer, satsar utvecklingsländerna helst på anpassningsåtgärder för att förebygga och förhindra katastrofer, vilket nästan alltid förutsätter offentlig finansiering.

En annan oklar fråga har varit vem som ska hantera budgeten.

– Utvecklingsländerna vill distansiera sig från Världsbanken och Internationella valutafonden som de tycker ställer omöjliga krav. De förespråkar en ny institution med nära band till FN:s klimatorgan, Conference of the parties (COP), där de själva har majoritet. De flesta industriländer förespråkar däremot ett litet organ som slussar pengarna till Världsbanken och dess underliggande fonder.

En annan sak kommittén inte har lyckats reda ut är den privata sektorns roll. På grund av den ekonomiska krisen i Europa och USA:s nationella finansiella problem är de flesta länder inte benägna att avsätta skattemedel till en klimatfond.

– USA vill inte ta en krona från sin budget, utan bara använda privat finansiering. Utvecklingsländerna däremot har dålig erfarenhet av det.

Dokumentet är nu, efter de utdragna förhandlingarna, på remiss hos FN:s 194 medlemsländer. Jan Cedergren tror fortfarande att det går att enas kring fondens struktur, om USA kan ändra sig.

– Politiskt har klimatet blivit ett dött lopp. Politikerna agerar inom fyraårscykler och sådana här åtgärder kräver långsiktighet. För att komma någon vart i klimatdebatten är det viktigt att nå genombrott i finansieringsfrågorna. Ifall en uppgörelse inte nås i Durban kommer det dröja ytterligare 1–2 år innan formerna för en global klimatfond har manglats igenom. Då har vi förlorat ännu mer dyrbar tid, säger Jan Cedergren.