Fria Tidningen

Fängslande metafilm om skapandets essens

Ny teknologi har alltid varit synonymt med nya sätt att göra film, men också möjliggjort nytt innehåll. Tack vare kamerautvecklingen under 50- och 60-talen kunde den nya vågens regissörer i Frankrike skapa en ny, politisk film. På motsvarande sätt skulle This is not a film utan dagens teknologi antagligen inte kunnat ses; den smugglades ut ur Iran på en usb-sticka gömd i en kaka och visades tidigare i år på Cannesfestivalen.

Jafar Panahi, kanske mest känd för svensk publik för Rött guld (2003) blev förra året dömd för att ha ”hotat den nationella säkerheten och propagerat mot den islamska republiken Iran”. Han blev fälld till 20 års förbud mot att göra film, att resa utomlands, att ställa upp på intervjuer och att skriva manus. Men inte att läsa ett manus eller agera? resonerar Panahi och ringer vännen och dokumentärfilmaren Mirtahmasb.

Det är upptakten till This is not a film. I Panahis hem, där han befinner sig i husarrest i väntan på överklagan, skapas ett metaverk över filmskapandets essens. Men det handlar också om Panahis frustration: vad ska han göra om han inte får göra film? Tillsammans med Mirtahmasb försöker han ändå, utifrån ett tummat manus, beskriva filmen han skulle börja med innan han blev åtalad. Med sin smartphone visar han tjejerna han tänker sig i rollerna och inspelningsplatsen han filmat. Han märker upp inspelningsplatsen på sin vardagsrumsmatta och går in och ut ur de olika rummen. This is not a film är en film om en film som aldrig blev gjord.

Men under ytan handlar det om den politiska situationen i Iran. Inte bara om de byråkratiska hindren för filmskapare där ”Ministeriet” beslutar vilka filmer som får göras, utan även om diskrepansen mellan gatans verklighet och medias beskrivning. Filmen är uppbyggd som en dag i Panahis isolerade vardag, där gatans turbulens tränger sig på genom telefonsamtal med kollegor och familj.

Paradoxalt nog har det sällan varit lika tydligt att begränsningar kan vara uppfinningsrikedomens moder. Istället för kreativ frihet ställs vi här inför kreativ övervakning, med ett sällsynt och fascinerande resultat.

Oavsett vad vi kallar This is not a film så är den ett dokument över ett konstnärligt villkor och som sådant kommenteras film som konstform, gatan som politisk arena och regissören som politisk aktivist. Det är inte illa för en film som inte ens är en film.

Fakta: 

Film

This is not a film

Regi Jafar Panahi och Mojtaba Mirtahmasb I rollerna Jafar Panahi

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Vi behöver diskursanalysen

posttänkande

Alla medverkar till kapitalets diktatur. Därför behövs diskursanalysen. Miriam von Schantz avslutar debatten om "posttänkandet" med ett stridsrop om behovet av en förlösande de-subjektifieringsprocess.

Fria Tidningen

"En yttre revolution är inte tillräckligt"

posttänkande

Göran Fredriksson talar om "humanioras och samhällsvetenskapens kris”. Vilken det är förtydligar han inte, annat än att den leder till att deleuzianer blir anställda som docenter vid svenska högskolor. Jag tror att förvirring uppstår eftersom vi egentligen har att göra med två debatter, skriver Miriam von Schantz i en replik till Göran Fredriksson.

Fria Tidningen

Utsökt bildberättande i en modern klassiker

Visst gör ny teknik att filmerna bara blir bättre och bättre! Eller kan det vara så att det fanns vissa fördelar med hur filmer gjordes förr? Kan det vara så att avsaknad av ljud och färg gör att det som kallas mise-en-scène får en mer framträdande plats? Att filmen på så sätt blir mer filmisk?

Fria Tidningen

Sanningens spya under fernissan

Polanskis senaste film är baserad på Yasmina Rezas pjäs Dieu du carnage (Massakerguden) och handlar om två par som möts i en chic Brooklynlägenhet. På ett civiliserat vis ska de avhandla en konflikt mellan deras 11-åriga söner.

Fria Tidningen

Ruskigt välgjord remake med utifrånperspektiv

Vid det här laget känner nog alla till berättelsen, antingen från boken eller från den svenska filmen Män som hatar kvinnor (2009) av Niels Arden Oplev. Historien om den grävande journalisten Mikael Blomkvist och datahackern Lisbeth Salander är inte bara spännande och medryckande som en thriller ska vara, utan bottnar i en underliggande samhällskritik som oftast utgör skillnaden mellan ett mediokert och ett lysande narrativ.

Fria Tidningen

© 2026 Fria.Nu