Skydd mot utlänningar
Regeringsskifte i Danmark! ”Äntligen” säger många köpenhamnare. Äntligen kommer Dansk Folkeparti (DF) som knappt ens försöker skyla över sin främlingsfientlighet att sluta styra invandringspolitiken, äntligen kommer vi att kunna återupprätta människovärdet och vanlig anständighet. ”Al hamdulilla” säger mannen som arbetar tolv timmar per dygn i kiosken på hörnet, ”tack å lov är det över”. Kvinnan som varje måndag tömmer min papperskorg och sopar golvet på mitt kontor på universitetet ler också i mjugg.
Och vad väntar alla som glatt sig åt den nya regeringen på? Jo, bland annat att ”24-årsregeln” och ”tilknytningskravet” ska tas bort. För den läsare som inte vet något om dessa två påfund kan jag berätta att Danmark 2002 införde en lagstiftning för att skydda danska medborgare mot att gifta sig med utlänningar. Man fruktade att många danskar, med så kallad annan etnisk bakgrund, skulle utsättas för tvångsäktenskap. Man ville också förhindra äktenskap som enbart ingåtts för att ge den utländske parten danskt uppehållstillstånd. Enligt lagen ska båda parter i ett äktenskap som ger rätt till familjeåterförening i Danmark var 24 år fyllda, ha en ekonomisk garanti på över 60 000 danska kronor och en gemensam bostad med minst 20 m2 per person förutom kök och badrum. Den danska parten får inte heller ha mottagit socialbidrag de senaste tre åren.
”Tilknytningskravet” innebär att myndigheterna gör en bedömning för att se om det äkta paret har större sammanlagd anknytning till Danmark än till något annat land. Om en dansk medborgare gifter sig med en person från ett land vars språk han eller hon talar och där han eller hon brukar spendera sin semester är det alltså inte troligt att anknytningen till Danmark bedöms starkare än till det andra landet.
Nu är ju Danmark ett demokratiskt land på så vis att lagstiftningen drabbat alla (”dansk-danskar” likväl som ”nydanskar”) som vill gifta sig med en person med annat medborgarskap än danskt. Hur många ”tvångsäktenskap” som lagstiftningen hindrat finns det mig veterligen ingen statistik på och ingen vet heller hur många de var före 2002.
De fall som bekräftats rörde sig om flickor som sändes utomlands snarare än att de tvingades gifta sig med någon för att sedan bo i Danmark. Dessutom är det förstås redan förbjudet att gifta bort någon mot dennes vilja i Danmark och det är heller inte tillåtet att gifta sig förrän man är myndig vid 18 årsålder.
Vad som skett är snarare ett omyndigförklarande av danska medborgare som vill gifta sig med någon som inte är dansk. En del danskars medborgerliga rättigheter har satts på undantag. Bedömningen av anknytning avslöjar också en mycket föråldrad syn på identitet och kultur som oföränderliga trots att de flesta av oss påverkas av vad som sker globalt och att många i dag väljer att bo och arbeta i olika länder.
Politiska beslut är inte bara en bit papper utan kan skära rakt in i hjärtat på människor. ”Man måste hålla ifrån sig en del saker. Det gäller att inte ta åt sig” säger unga danskar med arabisk bakgrund som jag talat med. Det spelar liksom ingen roll om Aisha aldrig tänkte gifta sig med någon från Syrien. Hon vet ju ändå att lagstiftningen gäller henne. Att sådana som hon inte ska ta hit fler som hon.
Förutom att lagstiftningen har minskat antalet fall av familjeåterförening har den förstås medverkat till att skapa en allt starkare känsla av att vara oönskad hos många danskar med invandrarbakgrund.
Om lagstiftningen ändras (vilket inte är säkert eftersom Socialdemokraterna är emot det) kommer det då att vara tillräckligt? Kommer det att göra att människor känner att de hör hemma i Danmark? Hur reparerar man såren i samhället?
Måtte det äntligen vara möjligt att finna en inkluderande politik.
<h2>Nina Gren, socialantropolog boende i Köpenhamn, är fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>
