Att hela filmen är befolkad av strålande skådespelare med utsökt komisk tajming hjälper ju till. Steve Coogan som otrogen dokumentärfilmare och Sterling K Brown som förvånad övervakare är fantastiska, och Paul Rudd har talangen att skapa komedi av det snälla och mjuka – utan att det framstår som negativa värden.

Nu är jag ju svag för Paul Rudd. Ända sedan jag av en händelse ramlade över I love you man (John Hamburg, 2009) fnissar jag när jag tänker på Rudds karaktärs trevande försök att hitta en manlig kompis, trots att han trivs bättre i kvinnors sällskap. Det är inte roligt för att killar som umgås med tjejer är fåniga, utan för att de ”manliga aktiviteterna” parodieras kärleksfullt.

Samma sorts vänliga humor är fundamentet för Our idiot brother. Här spelar Rudd den biodynamiske odlaren Ned som åker i fängelse när han säljer en påse marijuana till en uniformerad polis. Är då Ned godtrogen på gränsen till idiot, som Jim Carrey och Jeff Daniels i Dum och dummare? Nej, Ned vill bara tro att vi människor finns här för varandra.

De komiska situationerna uppstår genom att Ned, på grund av sin förstående attityd, sätter sig själv och andra i klistret i en cynisk värld. Men naturligtvis är det denna medmänsklighet som i slutändan förändrar allas liv till det bättre.

Jag avslöjar ingenting genom att skriva det här. Man ser inte filmen för att veta vad som händer på slutet. Man ser den för att få skratta åt de hysteriskt komiska effekterna av välvillighet som möter cynism. Men också för att fnissa lite skamset åt sig själv. Som Ned säger: ”Oftare än man tror vill folk leva upp till det förtroende man ger dem.”