Den vanligaste metoden som erbjuds i Sverige för föräldrar som behöver hjälp med relationen till sina barn kallas Cope-programmet. Cope utformades ursprungligen i Kanada, för att hjälpa föräldrar vars barn hade påtagliga problem med utåtagerande, men har nu blivit ett föräldrautbildningsprogram som används i en hel rad svenska kommuner.

Kostnadsfritt erbjuds föräldrar en utbildning som ska hjälpa dig att få ditt barn mer ”följsamt”. Just följsamhet är ett ledord i Cope. En Cope-grupp består av 25–30 föräldrar, vilket beskrivs som kostnadseffektivt.

Grundläggande för modellen, och liknande program för föräldrautbildning, är att barn fortsätter med det beteende som leder till föräldrarnas uppmärksamhet och de slutar att göra sådant som föräldrarna bortser ifrån. Ett system för belöningar och bestraffningar förs in i familjen. Familjen får en valuta, ett belöningssystem med guldstjärnor där du kan köpa ömhetsbevis som till exempel en extra saga på kvällen.

Tanken är att barn får en massa förmåner i sina familjer och för att få dessa förmåner bör du som barn motprestera. Du kan helt enkelt köpa tid med dina föräldrar.

Enligt dessa nyauktoritära uppfostringsmetoder ska barnen överges psykologiskt när de gör sådant föräldrarna inte gillar. Ingen bryr sig om de underliggande orsakerna till att barnen bråkar. Familjens historia ignoreras.

Vad säger detta om samhällets syn på barn? Vad händer när fokus riktas mot kontroll av barns beteende istället för att se orsaker till problemen? Och varför är det ständigt barnen som ses som problemen i familjerna? Vad leder det till när barn skambeläggs för sitt beteende?

Och vad händer med relationen mellan barn och föräldrar när belöningar och bekräftelse är någonting som delas ut på ett beräknande sätt? Om du gör rätt läser jag en saga för dig. Det är verkligen bråttom med att få människor att göra rätt för sig i det nya Sverige.

Agneta Hellström, tidigare ordförande i Svenska Cope-föreningen ser inget problem i att barnen belönas med guldstjärnor, leksaker eller ”förmåner” när de ”gör rätt”. Hon säger:

”Detta är inte en muta, utan frukten av ett avtal som föräldrarna har träffat med barnet – ungefär som när vi vuxna får lön för väl utfört arbete.”

Barn ska alltså göra rätt för sig för att få det som i själva verket är barns självklara rätt att få av sina föräldrar. Allt utöver mat och husrum kan ses som förmåner.

Det är svårt att se det som en tillfällighet i ett allt kallare samhällsklimat, där skulden för sjukdomar och låg prestationsförmåga läggs på individen. Där du som inte kan göra rätt för dig inte heller har rätt att få någonting i gengäld tillbaka av samhället, där förs synen på individen som problemet in redan hos barnen.

Anpassa dig, eller skyll dig själv. Teaterrepubliken menar att dessa föräldrautbildningar skapar rädda, lydiga och ögontjänande barn. Och jag tänker att dessa barn sedan kan växa upp till rädda, lydiga och ögontjänande samhällsmedborgare.

Men vrede har ett budskap. Missanpassning en orsak. Fortsätt vara missanpassade.

Emma Missne • [email protected]

Emma undrar vad den nya socialdemokratin egentligen sysslar med.