Varför har man bevarat ett hyllningsmonument till ett land som inte längre finns? Har det med nostalgi och en längtan tillbaka att göra? Eller handlar det om vana? Ids man helt enkelt inte ta bort det?

1895 reste Anton Tjechov hit. Resan blev till boken Ön Sachalin som förmodligen är en av världens minst lästa klassiker. På svenska finns inte ens texten i sin helhet då den ansågs för tråkig. Tjechov hade vetenskapliga ambitioner och boken är så full av statistik över saker som hur många män och kvinnor som bor i de olika byarna att den stundtals känns oläsbar.

I sin bok liknar Tjechov Sachalin vid helvetet, framför allt för att en del av ön då var en fängelsekoloni med vedervärdiga villkor. Men det är något mer än så. Redan när han ser Sachalin för första gången från havet får den dimma som man så ofta har på ön honom att tänka på Hades.

Tjechov beskriver den lilla byn Due som ”en hemsk, ful och i alla avseenden eländig plats där endast helgon eller djupt förfallna kan leva av egen fri vilja”. När jag besöker den i dag är läget än värre. Den gruva som Due byggdes kring är borta och numera är det en spökstad där de få människor som finns kvar bor i sönderfallna hus.

Jag träffar Vladislav, som vuxit upp i Due. Vi går en promenad. Han minns 1970- och 80-talen som en storhetstid och pekar ut var kulturhuset, skolan och den plats där hans barndomshus en gång fanns. Mycket av den ryska landsbygden är så. Den existerar mer i minnet än i verkligheten.

Man kunde tänka att Sachalinborna inte enbart skulle tycka att Tjechov var toppen. Men förutom att man döpt en stad efter honom finns det statyer överallt på ön. I Aleksandrovsk, där Tjechov tillbringade sin mesta tid, har man ett museum och på torget står hans staty mittemot Lenins. Det är som de två männen snart ska duellera. Också Aleksandrovsk har känslan av spökstad över sig. Bara 4 000 av de 15 000 invånare som en gång bodde där finns kvar.

– Vem skulle vilja bo här? frågar Sergej som är arbetslös. Alla unga åker härifrån, fortsätter han.

Dagens politiska makt ser inte något behov av att bygga statyer eller kulturhus för att sprida sin ideologi. Den arkitektur och monument som kommit av Putinåren var först vräkiga banker och sedan köpcentrum. De senare ett tecken på att många har fått det materiellt bättre. Men denna utveckling är begränsad till de största städerna.

Det intressanta är hur mycket centralmakten får ut av Sachalin utan att ge mycket tillbaka. De vägar som har byggts på ön har syftet att underlätta energitransporter. Sachalin har mycket olja och gas. Flera jag möter påstår att ön står för 40 procent av Moskvas inkomster. Det måste vara en överdrift, men en betydande del är det. På tåget till Tymovskoje berättar en man att han bor precis bredvid en gaspipeline, men att hans hus inte har gas.

Det finns ett missnöje med Moskva, men det är svårt att se att olusten skulle förvandlas till politik. Istället verkar många blicka bakåt. Under Sovjettiden var Sachalin en stängd ö dit utlänningar inte tilläts åka, till och med Sovjetmedborgare behövde en inbjudan. Under mina två veckor på Sachalin vill samtliga jag frågar göra Sachalin till en stängd ö igen.