För den som är intresserad av hur fotboll speglar samhället är Ryssland det intressantaste exemplet just nu. Det mest uppenbara är fotbollens nära koppling till de statliga energiföretagen. Lagen, precis som Ryssland i övrigt, får sina inkomster från olja och energi. Spartak sponsras av Lukoil. Framgångsrika Zenit från St Petersburg ägs av energijätten Gazprom. Nyligen intervjuade jag några Spartakssupportrar som beklagade att Kreml bestämt att Zenit ska vinna Champions league. Några andra belägg än rykten fanns inte, men utan tvekan har Petersburgslaget mycket pengar att röra sig med.

Även om lagen utanför Moskva och St Petersburg håller lägre nivå är deras politiska betydelse ibland större. Mest tydligt är det i Tjetjenien. Nyligen meddelades det att den för detta holländska storstjärnan Ruud Gullit blivit tränare för Terek. Terek spelar i den högsta ryska serien och kommer från Tjetjeniens huvudstad Groznyj. Av många ses laget som ett rent propagandainstrument och av kritiker brukar de kallas Kreml BK. Tanken är att de ska visa att normalitet numera råder i Tjetjenien. Det politiska inflytandet över laget är totalt. Ramzan Kadyrov är inte bara Tjetjeniens president, utan också Tereks.

Kortfattat kan man säga att Kreml löst Tjetjenien-problemet genom att ge pengar till Kadyrov som sedan får göra vad han vill så länge det inte stör Moskva. Människorättsorganisationer talar om ständiga övergrep och försvinnanden. Det existerar ingen opposition, maktpartiet Enade Ryssland fick över 99 procent i senaste parlamentsvalet.

Gullit har fått kritik för sitt val, men kan säkert, om Terek skulle göra bra ifrån sig, bidra till bilden av att krig och konflikter är över i Tjetjenien.

Än mer oväntat är att Tjetjeniens grannrepublik Dagestan också bestämt sig för att skaffa en egen före detta världsspelare. Den brasilianske världsmästaren Roberto Carlos får 10 miljoner euro för att leda Anzji i två år. Anzji är ett bottenlag och har inte något propagandavärde att tala om och riktigt vad man ska ha Roberto Carlos till är för tillfället oklart. Medan Tjetjenien styrs med järnhand och påminner om en centralasiatisk republik med idolbilder av Kadyrov över hela Groznyj, så är Dagestan fattigt och splittrat mellan olika etniska gruppen.

Fotbollens främsta politiska syfte är propaganda, men genom att Fifa valde Ryssland till arrangör för VM 2018 har den fått konkret betydelse för landet utformning. Det talas allt oftare om stagnation i Ryssland. Premiärminister Putin har konsoliderat staten och verkar inte ha fler idéer. President Medvedev talar om modernisering och innovation, men det konkreta resultatet är magert. Den politiska makten tycks inte ha förmågan att formulera och genomföra politiska projekt.

Därför har man vänt sig till sporten som numera står för nästan all utveckling i Ryssland. Man har ett enormt behov av ny infrastruktur, men tycks inte ha svårt att genomföra projekt om inte Fifa eller IOK är inblandat

Om den stora ryska fotbollssatsningen kommer leda till de framgångar man hoppas på kommer förstås att visa sig. Mer politisk intressant är förstås hur samhället påverkas.

Den nationalism som Kreml underblåser finns i fotbollen. Men den bidrar inte bara med idéer utan också organisation.

Det mest skrämmande med de 5 000 fans som samlades utanför Kreml är att man numera kan ifrågasätta om den nyliberala grupp som åsyftas när man talar om ”den ryska oppositionen” verkligen är de som mest hotar makten i Kreml. De lyckas bara i undantagsfall samla 5000 deltagare till sina demonstrationer.