Initiativtagaren är en ung kvinna. På grund av renovering tvingades Daphne Lif att flytta ifrån sin hyreslägenhet där hon bott i tre år. Bostadssökandet gjorde henne smärtsamt medveten om att hyrorna gått upp med 35 procent sedan december 2007. I protest flyttade hon in i ett tält nära Habimateatern i centrala Tel Aviv. Några dagar senare hade ytterligare femtio tält anslutit sig i solidaritet. I dag – drygt två veckor senare – är det 400. Liknande tältläger har sprungit upp som svampar ur jorden i dussintals städer runt om i landet.

Till en början fnös etablissemanget åt de protesterande ungdomarna, kallade dem ”bortskämda överklassungar” och antog att aktivisterna skulle tröttna när julihettan blev för outhärdlig. Men protesterna fick omedelbart gehör i den ”tysta majoriteten”, den breda israeliska medelklass som enkelt uttryckt jobbar häcken av sig, bär större delen av skattetrycket och lever med ett konstant minus i bankkontot. I en opinionsundersökning sade sig 87 procent av israelerna stödja protesterna.

Höjdpunkten kom förra lördagen, då mellan 20 000 (polisens uppgifter) och 50 000 (arrangörerna) demonstrerade i Tel Aviv emot bostadsnöden under parollen ”Regeringen är emot folket – folket är emot regeringen”. Den tydligt stressade premiärministern Bibi Netanyahu tvingades att ställa in en Polenresa för att istället lägga fram en krisplan, som dock möttes med totalt förakt i tältlägret på Rotschildboulevarden.

– Vi flyttar inte. Vi stannar här tills vi ser en äkta förändring, säger Haim som bott i tält strax över en vecka.

Som i arabländerna saknar proteströrelsen ett tydligt ledarskap och tydliga krav – allt de vill är att se en genomgripande förändring, där folkets situation tas på allvar. Trots protestens tydliga ekonomiska fokus hävdar tältinvånarna ilsket att det inte handlar om någon ”politisk” protest enligt gängse höger-vänsterskala: Haim röstade på Netanyahu, och påstår att många av aktivisterna är forna Likudsympatisörer.

– Men hur kan du rösta på Bibi och sedan bli förvånad över att regeringen driver en neoliberal politik? undrar jag.

– Vänstern är inte ett dugg bättre, svarar Haim oberört. Ehud Barak bor i ett av de dyraste höghusen i norra Tel Aviv.

Ett konkret resultat av självdefinitionen som en ”opolitisk” rörelse är att den israelisk-palestinska konflikten blivit ett tabutema som proteströrelsen inte vill ta i med tång. Lätt verklighetsfrånvänt kanske, men samtidigt enormt uppfriskande: här hålls en vibrerande politisk diskussion om sociala och ekonomiska frågor som berör alla.

Ironiskt nog är det alltså varken palestiniernas planer på en egen stat eller Irans atomprogram som just nu är det största hotet mot Netanyahus regering, utan en enveten medelklassrörelse som kräver social och ekonomisk rättvisa. På stora beduinmattor som lagts ut mellan tälten samlas stora klungor av människor och diskuterar enligt spanskt föredöme: talarna får mikrofonen en i taget, åhörarna lyssnar uppmärksamt och använder sig av handrörelser för att uttrycka bifall, protest, påpeka att talaren upprepar sig eller att be att få ställa en fråga.

För den som är van att betrakta en gängse israelisk diskussion, där deltagarna ständigt avbryter varandra med högljudda tillrop, är det en helt fascinerande syn: gräsrotsdemokrati i sitt esse under en skylt med texten ”Rotschildboulevarden/Tahrirtorget”. Tack, Egypten.