Den utlösande faktorn var ett omstritt Knessetbeslut, i vilket 41 ledamöter mot 17 röstade för att upprätta en parlamentarisk undersökningskommission. Inte i det angelägna syftet att ta reda på vilka som bär ansvaret för storbranden på Carmelberget (där 44 människor omkom i lågorna) eller för att lösa krisen i Israels vattenförsörjning, utan för att granska vilka utländska regeringar som finansierar de israeliska människorättsorganisationerna – de illasinnade förrädare som enligt Lieberman stöder terror och enbart är ute efter att skada Israels försvarsmakt, IDF.

Att beslutet skulle väcka reaktioner på vänsterkanten var väntat, men skarpa protester hördes även från liberalt sinnade högerpolitiker i regeringspartiet Likud. ”Knessetledamöterna upprättar en politisk domstol där de är både förhörsledare, åklagare och domare”, sade minister Benny Begin och uttryckte sin förhoppning att Knessetledamöterna ska ”ta sitt förnuft till fånga och inse skillnaden mellan majoritetsstyre och majoritetsdiktatur”.

Knessets talman Ruby Rivlin kritiserade kommissionen och liknade den vid en skådeprocess. Vice premiärminister Dan Meridor varnade för McCarthyism och uppmanade människorättsorganisationerna att inte samarbeta med kommissionen. Samma rekommendation uttryckte en av huvudtalarna vid demonstrationen, Meir Shitrit från mittenpartiet Kadima (i opposition). ”Kommissionen är olaglig”, dundrade Shitrit. ”Knessetmedlemmarna har inte till uppgift att granska organisationer. Nästa steg blir att granska individer, som till exempel regeringskritiska journalister.”

Men att uttala sig kritiskt är en sak – att rösta en annan. Den enda Likudmedlemmen som tryckte på nej-knappen vid omröstningen var minister Michael Eitan, medan Begin, Meridor och Rivlin valde att inte närvara. Förrädaren i sammanhanget är dock inte Likud utan snarare det parti som borde vara organisationernas naturliga politiska beskyddare: Arbetarpartiet.

Men Arbetarpartiet, under försvarsminister Ehud Barak, sitter i koalitionsregering med högerliberala Likud, ultraortodoxa Shas och fascist-nationalistiska Israel Beiteinu, och ruckar bevisligen inte båten ens när Israels demokrati är hotad. Tre av partiets Knessetledamöter röstade emot beslutet – tio var inte närvarande.

Arbetarpartiets medlemmar var inte inbjudna att tala vid demonstrationen, och inte helt oväntat var Ehud Barak den ende israeliske politiker vars namn mottogs med högljudda burop av demonstranterna. ”Netanyahu och Barak stöder Liebermans uppvigling och uppmuntrar rasistiska lagar i Knesset”, ropade Knessetledamoten Nitzan Horowitz (Meretz) från podiet och fick rungande applåder från folkmassan. ”Barak, skäms du inte? Arbetarpartiet är aktiv medlem i en av de mest rasistiska regeringarna i Israels historia. De måste lämna den omedelbart!”

Poletten verkar ha trillat ner: när dessa rader skrivs meddelar Ehud Barak vid en presskonferens att han splittrar Arbetarpartiet för att bilda ett eget parti. Vägen är öppen för en politisk omdaning – och förmodligen nyval. Israel behöver ett brett vänsterparti mellan ex-kommunisterna i Hadash och ex-likudnikarna i Kadima som kan ta över spillrorna från Arbetarpartiet, gå ihop med Meretz och integrera såväl de gröna partierna som den nationella vänsterrörelsen.

En av de mest populära dekalerna på demonstrationen var Peace Nows blåvita ”vänstervriden patriot”. Nu är det på tiden att de vänstervridna patrioterna i de israeliska freds- och människorättsorganisationerna får en värdig och stark politisk representation i Knesset. Utan Ehud Barak.