Samexistensen som trotsar lagen
Molnen hopar sig över parkeringsplatsen ovanför den övergivna palestinska byn Lifta intill Jerusalems västra infart. I bilradion rapporterar en israelisk journalist från det centrala torget i Majd al-Shams på Golanhöjderna, dit ett hundratal palestinier från flyktinglägren i Syrien lyckats ta sig för att demonstrera med sina medhavda palestinska flaggor. Libanesiska styrkor har skjutit ihjäl ett antal libanesiska demonstranter som närmade sig den israeliska gränsen; vid Erezövergången till Gazaremsan skadades ett dussintal palestinier varav en livshotande då den israeliska armén öppnade eld mot en demonstration. Hundratals palestinier demonstrerar vid Kalandiaövergången i Jerusalem, situationen är spänd och hotar att eskalera. Längs norra gränsen råder högsta beredskap och föräldrarna uppmanas att ta hem sina barn från skolorna.
Men här i Lifta är allt lugnt. Förutom knattret från två militärhelikoptrar som flyger över oss i riktning Ramallah och dånet från en stor traktor som forslar bort grus och sten från grävarbeten i något underjordiskt tunnelsystem är det ingen som avbryter Yacoub, en palestiner som föddes i Lifta och flydde tillsammans med sin familj i april 1948 efter att den judiska terrororganisationen Lehi skjutit ihjäl fem personer på ett kafé i byn.
– Pappa tog mina småbröder på axlarna, jag fick springa efter, berättar Yacoub. Vi hade inget med oss, bara kläderna vi hade på kroppen. Vi gick ner på vägen mot Latrun och åkte därifrån på ett lastbilsflak till Ramallah, där vi sov ute under ett fikonträd. Det fanns ingen skola, inga bostäder åt oss.
Åhörarna, en brokig skara föräldrar och barn från den tvåspråkiga judisk-arabiska skolan Hand in hand i Jerusalem, vandrar tillsammans ner till källan i Liftas forna centrum. De mindre barnen plaskar glatt i vattnet. Några tonårstjejer med svartvita Palestinasjalar över axlarna sitter tätt tillsammans och tittar på foton i en mobiltelefon.
– Här satt de gamla kvinnorna under fikonträden och berättade historier, berättar Yacoub. Här hölls giftermål och fester... platsen kring källan var Liftas kulturcentrum.
Bakom oss betraktar tre unga, religiösa, judiska killar aningen misstänksamt den oväntade judisk-palestinska invasionen. I mars 2011 drev Knesset igenom Nakbalagen, en lag som ger finansministern rätt att stryka i budgeten till statligt finansierade institutioner som håller evenemang till minnet av Nakban. Hand in hand-skolorna, som högtidlighåller såväl Förintelsens minnesdag som minnesdagen för Israels fallna soldater, Självständighetsdagen och Nakbadagen har hamnat i skottlinjen.
– Men då bryter vi mot lagen, säger min väninna vars dotter går i Hand in hand-skolan. Jag är här för att visa att föräldrarna stöder skolans policy.
Det förfallna Lifta är en romantisk och enormt vacker plats, täckt av grönska. Källvattnet porlar längs stigarna mellan de gyllene stenhusen och vattnar yppiga fikonträd, mandelträd, tårpil och granatäppelträd. Längs terasserna på sluttningarna omkring byn växer olivträd och kaktusfrukt (sabras), röd vallmo och vild fänkål. Inte bara Yacoub vill återvända till sitt hus i Lifta – även de israeliska myndigheterna driver byggnadsplaner i området. Idén är att bibehålla Liftas pittoreska atmosfär men att modernisera de gamla palestinska husen för att sälja dem till högstbjudande. 2010 räckte den israelisk-palestinska koalitionen Saving Lifta över en petition i syfte att stoppa byggnadsplanerna. Åsikterna i koalitionen angående Liftas framtid är dock delade.
– Palestinierna kräver rätten att återvända, medan israelerna vill bevara Lifta som ett minnesmärke, en plats där israeler och palestinier kan diskutera sin gemensamma historia och framtid, säger Ilan från Saving Lifta-koalitionen.
Trots meningsskiljaktigheterna – på Nakbadagen den 15 maj 2011 är Lifta en sällsynt oas av fredlig samexistens.