År 2009 publicerade Rädda Barnen en kartläggning över ungdomar som rymmer eller kastas ut hemifrån, vilket var den första rikstäckande undersökningen av problemen. Den byggde bland annat på en enkätundersökning med 3 000 skolelever och visade att 329 av ungdomarna, elva procent, någon gång hade rymt eller kastats ut hemifrån. Nyligen publicerades den uppföljande rapporten ”Tillfälligt uppbrott – unga berättar”, som bygger på nio längre intervjuer med ungdomar som har erfarenhet av tidiga uppbrott från sina familjer. Syftet med rapporten är att få en klarare bild av ungdomarnas situation.

– Från början lånade vi en modell från England som bygger på att göra enkätundersökningar på skolor. När vi tidigare har hävdat att det här problemet finns har socialtjänsten och politikerna alltid velat veta hur många det rör sig om och krävt statistik. Nu har vi fått mer kött på benen och rapporten visar att vi vet vad vi snackar om. Men vi ville gå mer på djupet och veta hur de här ungdomarna har upplevt situationen och hur deras situation kunde ha blivit bättre. Vi har fått en klarare bild av problemet, säger Anna Frenning, projektledare för studien på Rädda Barnen.

Att en av nio svenska ungdomar någon gång har rymt eller kastats ut hemifrån förvånar inte Anna Frenning.

– Men jag tror att många andra blir det, säkert på socialtjänsten och bland politikerna. Sammantaget rör det sig om 25 000 ungdomar som någon gång rymt eller kastats ut hemifrån bland de som i dag är 18 år och många av dem har ingen kontakt inom socialtjänsen. Det finns många som hispar runt länge och inte får någon hjälp. Problemet är att många inte ser allvaret i det här.

Av intervjuerna framgår att ungdomarna i samtliga fall borde ha fått bättre stöd från samhället. Rädda Barnen har nu tagit fram en lista med åtgärder dels för det förebyggande arbetet, men också för att förbättra situationen för de ungdomar som i dag har rymt eller kastats ut hemifrån.

– När det gäller det förebyggande arbetet tycker vi att det borde finnas en garantinivå för förebyggande arbete och att det ska finnas lättillgängligt stöd i ungdomarnas egen miljö. Och ungdomarna ska heller inte behöva formulera sitt problem. Om man kommer in till en ungdomsmottagning för att man har klåda i underlivet kan man slussas vidare till en samtalsgrupp eller terapigrupp och få möjlighet att diskutera sin familjesituation, säger Anna Frenning.

Hon tycker också att det är viktigt med uppsökande socialtjänst som rör sig i skolan och ute på ungdomsgårdar.

– Sedan handlar det mycket om fantasi. Man måste våga ställa frågan hur situationen ser ut och fråga rakt ut om det förekommer våld och andra frågor som kan tyckas obehagliga.