Alla minns nog hur Mona Sahlin med en dåres envishet upprepade orden ”Aldrig någonsin, någon gång, någonstans kommer vi att samarbeta med Sverigedemokraterna”. Orden följdes också med krav på samma tydlighet från allianspartierna. Men det kom aldrig någon sådan deklaration. Allianspartierna, och framför allt Fredrik Reinfeldts undanmanövrar, kom att bli en följetong under hela valrörelsen.

Fredrik Reinfeldt tycker själv att han nu har rätt att få rätt. I en kommentar i Rapport under måndagen, som också var Moderaternas dag i Almedalen, nekade inte Reinfeldt till att också ha åtnjutit stöd av SD i Riksdagen. ”Skillnaden är att vi aldrig utlovade något annat. De är viktigt vad man lovar svenska folket”.

Hans kommentar kan verka snarstucken och ovärdig en statsminister, inte heller finns det många andra i samhället som tillmäter politiken sådana ”justa” spelregler, men Fredrik Reinfeldt har rätt. Han har rätt så till den milda grad att det öppnar för spekulationer kring Håkan Juholts agenda?

På punkt efter punkt har Håkan Juholt korrigerat beskeden från Socialdemokraterna sedan Mona Sahlin avgick. Man kan undra var, eller snarare om, han har förankrat dessa kursändringar över huvud taget?

Socialdemokraterna lät Tommy Waidelich svara på kritiken: ”Vårt uppdrag är att lägga fram vår politik för riksdagen och det har vi gjort”, sade Waidelich i samma Rapport-sändning och duckade därmed för kritiken.

Har man följt diskussionen och Sverigedemokraternas radikala make over de senaste 20-åren vet man att det är just den här frågan som dryftats: glidningen. Glidningen från ”aldrig någonsin” till ”när det passar”.

Detta har nu båda blocken gemensamt oavsett hur tydliga eller luddiga besked man lämnade före valet. Gemensamt har de också i att ducka i själva sakfrågan. Diskussionen om SD:s reella inflytande är som bortblåst. I stället blir det Reinfeldts regeringsduglighet och partiledarnas förtroendesiffror som hamnar i fokus. Allt medan SD putsar sina dyra skor och försöker tysta de skränigaste rasisterna inom det egna partiet.

Läget är komplicerat och innehåller flera stora frågor. I vissa fall ligger exempelvis Socialdemokraterna och Moderaterna betydligt närmare varandra än de mindre partierna inom de respektive blocken. Alliansens kanske största fråga, jobbskatteavdragen, är bara ett exempel. Historiska, blocköverskridande överenskommelser vittnar om samma sak. Det är också vad forskningen brukar peka ut som förklaring: i länder där det blivit trångt i den politiska mitten verkar extremhögerpartierna ha lättare att etablera sig.

Kanske är det inte heller så kontroversiellt för socialdemokrater att Håkan Juholt utmanar Fredrik Reinfeldt med stöd av SD? Värre då för dem som återfinns i klassiska antirasistiska miljöer vari såväl miljöpartister och vänsterpartister återfinns. Visst – ett dilemma, men kan det lämnas okommenterat? Att den första, riktiga, viktiga och stora politiska segern skett med stöd av Sverigedemokraterna? Vad händer nästa gång det är migrations- och flyktingfrågor som ska upp på agendan – hur ska då trovärdigheten bibehållas?

Det ju inte utan att man undrar vad Mona Sahlin tycker? Eller de som eventuellt nu räddas ur de urspårade försämringarna i socialförsäkringen eller det galna Fas 3 – att det var SAP, V, MP eller SD som blev deras räddning?

Aldrig har väl ett politiskt beslut känts så dubbelt. Aldrig någonsin, någonstans, någon gång.