Karyna Kaliadka och Irina Artemjeva träffades för ungefär fyra år sedan, hemma i Vitryssland. De började skriva till varandra på en internetsajt och beslutade sig efter ett tag för att träffas. När de hade känt varandra i ett år flyttade de ihop.

Karyna hade blivit våldtagen av en granne och Irina utslängd hemifrån av sin pappa, som fått reda på hennes sexuella läggning. De beskriver det som att de hela tiden har fått kämpa för sin kärlek till varandra och efter flera år av trakasserier och misshandel tvingades de tillslut fly till Sverige.

– Alla säger antingen att vi är perversa eller att vi har hiv och kan smitta. Vi har varit tvungna att försöka dölja vårt förhållande på jobb och när vi sökte bostad.

När det på Karynas jobb kom fram att hon var homosexuell, efter att någon tittat igenom hennes mejl, fick hon sparken.

– Chefen anklagade mig för att vara sjuk och sa att andra kunde ta skada om jag arbetade kvar, eftersom det var många kvinnor som arbetade där. En arbetskollega påstod att jag hade ofredat henne sexuellt, vilket var lögn.

När hon arbetade på tryckeri försökte en manlig arbetskollega utnyttja henne sexuellt när han fick reda på att hon var lesbisk. När Karyna försökte få hjälp från sitt fackförbund uppmanade de henne att sluta upp med sin homosexualitet.

Några veckor innan de beslutade sig för att lämna Vitryssland blev de misshandlade, trakasserade och hotade med kniv, på grund av att de höll varandra i handen. De gick till polisen i hopp om att få hjälp. Men trakasserierna fortsatte.

– De kastade ut oss från stationen. Det kom inte på fråga att det skulle göras en anmälan. Vi försökte få hjälp på en annan polisstation, men de hänvisade oss tillbaka och sa att det inte var deras sak.

– Vi gick till rättsmedicinska avdelningen, där de kunde dokumentera våra skador. Efter det kom två poliser hem till oss, de gick igenom alla våra saker, beslagtog våra pass och hotade oss om vi skulle gå vidare med anmälan. De sa att de skulle misshandla oss, och se till att vi hamnade i fängelse.

Irina är 35 år och arbetade som jurist hemma i Vitryssland. Karyna är 30 år och arbetade som designer på ett stort tv-bolag. I dag bor de i Värmland. De kom hit för ungefär två år sedan. De kunde ingen svenska och Irina var chockad efter det som hänt. Hon fick diagnosen posttraumatisk stressyndrom.

– Hon åt lugnande medicin och jag försökte hjälpa henne och trösta men det var svårt. Hon grät hela tiden och ibland låg hon bara på sängen och visade inga tecken på att hon var vid liv, berättar Karyna.

I maj 2009 sökte de uppehålls- och arbetstillstånd hos Migrationsverket. De hade inga pass, eftersom de beslagtagits av polisen i hemlandet, men de hade rättsmedicinska intyg om misshandeln. De fick avslag. Migrationsverket tvivlade inte på deras identitet eller historia men de ansåg att situationen för homosexuella i Vitryssland inte kan ses som ett generellt problem, eftersom de blivit utsatta av trakasserier och övergrepp från enskilda medborgare och polismän. Handlingarna är inte ett led i en systematisk, organiserad och av statsmakterna sanktionerad förföljelse av homosexuella personer, menade Migrationsverket.

”Av tillgänglig landrapportering framgår att de allmänna förhållandena för homosexuella i Vitryssland i och för sig är att bedöma som svåra men är inte sådana att det rent generellt finns grund för uppehållstillstånd”, skriver verket.

Irina och Karyna överklagade då till Migrationsdomstolen. Den 5 maj fick de beslutet. Avslag.

– Av det första beslutet blev vi knäckta men vi tänkte sedan att det var som en prövning och att vi kan överklaga till domstol. Just nu är vi väldigt förvirrade och förtvivlade. Men vi hoppas i alla fall. Hoppet är att det kommer ordna sig.

Nu har de lämnat in en överklagan till Migrationsöverdomstolen. De driver sitt fall själva eftersom de inte har något förtroende för den advokat de tilldelats av Migrationsverket. Han förklarade till exempel inte för dem att man kan söka uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter, vilket de läst sig till på egen hand, i efterhand.

– Vi visste inte det då eftersom vi inte hade lärt oss tillräcklig svenska men vi började titta på det själva och tog reda på hur lagen lyder.

De har lånat böcker på biblioteket och i princip läst igenom hela utlänningslagen. Nu har de också hittat ett antal fall där personer i en liknande situation som de själva har fått bifall. Det gäller bland annat ett fall där två homosexuella kvinnor från Azerbajdzjan utsatts för social utstötning av sina familjer, grannar och arbetsgivare på grund av sin sexuella läggning. Migrationsverket ansåg att det förelåg synnerligen ömmande omständigheter i det fallet. I det beslutet gjordes en sammantagen bedömning av alla omständigheter enligt lagen, vilket Karyna och Irina menar att man inte har gjort i deras fall.

Karyna och Irina har inga närstående kvar i hemlandet. De har förlorat vänner, arbetskamrater, föräldrar och allt som inbegriper det sociala livet, på grund av sin sexuella läggning. Men Irinas 14-åriga son finns kvar i Vitryssland.

– Han blir mobbad hela tiden på grund av att jag är lesbisk. Det är en personlig katastrof för honom, som är i tidiga tonåren, att så fullständigt få sitt förtroende för samhället och vuxenvärlden nedbrutet och att se sin mamma bli diskvalificerad i ett mycket diktatoriskt, homofobt samhälle. Jag är helt nedbruten. När jag är nära honom får han lida av samhället och när vi är ifrån varandra blir det outhärdligt eftersom vi är mor och barn.

Hennes föräldrar tar hand om honom nu.

– Jag kunde inte riskera att ta med honom eftersom vi inte visste vart vi skulle ta vägen och vad som skulle hända med oss, säger hon.

Till skillnad från hemma i Vitryssland har paret fått stöd från omgivningen. De har kontakt med RFSL och i våras träffade de Lina Westerlund, som är aktiv inom asylrörelsen. Sedan dess har de haft kontakt med Lina Westerlund som har startat upp en facebooksida och arbetar för att få ut deras historia.

Irina och Karyna lever nu på hoppet att de ska få uppehållstillstånd och stanna i Sverige. Vad som skulle hända om de tvingas återvända till Vitryssland är svårt för de att tänka på.

– Vi har inga pass och måste vända oss till polisstationen, där de kan gripa oss, eftersom de känner igen oss från tidigare. De kan slå oss, våldta oss eller till och med sälja oss, vilket de har hotat med tidigare. Det finns ingen lag som säger att homsexualitet är brottsligt i Vitryssland men det råder en laglöshet och rättsosäkerhet. Polisen och alla statliga organ är korrumperade och samarbetar med varandra och lyder direkt under presidenten.

– Vi kan inte och vill inte dölja våra känslor och våra personligheter längre. Vi vill vara en familj.