Synpunkten


Anders Chorell
Fria Tidningen

Lördagar i mars

Ibland vaknar jag på morgonen och har färdats bakåt i tiden. Det är lördag 1 mars 1986, jag har gått upp före mina föräldrar. I väntat på Gomorron Sverige dricker jag choklad och läser i senaste Bamsetidningen. Jag är elva år. Just den här morgonen, som ni vet, blir det inget Gomorron Sverige och alltså ingen tecknad film. Programmet är inställt på grund av att Olof Palme har mördats under natten.

Jag tror nog att Sverige ”förlorat sin oskuld” redan innan Palme mordet och sedan dess har det ju enligt media hänt hur många gånger som helst. Jag vill heller inte hålla på och romantisera min barndom och säga att det på det stora hela var en enklare värld på den tiden. För mig var det absolut så, men det hade kanske inte överdrivet mycket med samhällsklimatet att göra. Hur som helst tänker jag att det i alla fall fanns en annan bild av Sverige på den tiden. Falsk eller sann, så tror jag inte att det bara var något vi fick lära oss i skolan, utan något av en nationell självbild.

Vi var så himla snälla i Sverige då. Alltså, inte mot varandra eller så, men internationellt. Det fanns inte en enda fråga som vi inte kunde hjälpa till med, medla mellan folk som var osams, hålla i FN-insatser i länder där det var krig. Förklara för folk att det var dumt att vara dum. Vi var till och med så snälla att vi lät andras ubåtar komma och kolla in vår skärgård. Ja, jag hajade inte riktigt allt, men så verkade det vara.

Skämt åsido, Sverige uppfattade sig lite som den där Bamsetidningen jag satt och läste i väntan på lördags-tv. Är man stark, måste man vara snäll. Inte vet jag om Sverige var så himla starkt, men snälla var vi minsann. Och vi var så rättrådiga att vi var neutrala och alliansfria, vi tog emot flyktingar som behövde fly från krig och elände. Ja, det var på den tiden. Jag vill som sagt inte hålla på och romantisera en annan tid. Men jag slås ibland av att det var jävligt längesedan som en svensk statsminister, sant eller falskt men ändå med en viss trovärdighet, pratade om solidaritet.

I dag när jag vaknar upp märker jag att två saker verkligen har förändrats sedan Palmemorgonen. Våren 2011 behöver ingen längre vänta på att lördags tv ska börja. Men den största förändringen är så klart att ingen längre orkar låtsas att vi är neutrala eller alliansfria, och det där med flyktingar ska vi inte ens tala om. Nej, det är en annan tid nu, vi för krig i Afghanistan och just den här morgonen ska svenska Jasplan skickas till Libyen. Självklart. Världens största krigsmakt behöver hjälp att utplåna ännu ett litet land som kontrollerar alldeles för mycket olja. Vem orkar prata om solidaritet i en tid som bara handlar om lojalitet mot den starkaste och farligaste?

Men ändå, och det är så himla konstigt, så verkar det som det finns fler än jag som inte riktigt kan glömma den där andra tiden och har kvar den nationella självbilden av ett Sverige som är så snällt. För plötsligt dör svenska soldater i Afghanistan och det hävs upp ett ramaskri. Hur kunde de? Sverige är ju så där snällt och skickar fredsbevarande... nej, just det... krigsbevarande... äh... vafan då hålla på och skjuta på svenska soldater? Det är ju så klart väldigt sorgligt för familj och vänner när någon dör. Men alltså, folk dör i krig, hela tiden. Och det är inte bara de andra som är elaka. För mig svindlar det när jag tänker på att Sverige plötsligt för krig. Det verkar som att det är på samma sätt för många andra, men lösningen blir att bara förneka det och sedan låtsas bli chockad när det inträffar tragedier. Sverige är liksom snällt oavsett vad vi gör, vi var ju till exempel ”neutrala” i andra världskriget.

Jag snackade med en kille som varit i Afghanistan och det han berättade var inte hämtat ur serietidningen Bamse. Det var inte saker som går att läsa i svensk media heller. Det var som, ja, krig i ett laglöst land: misär, mord och misshandel. Inte en jävel som pratar om internationell solidaritet.

Fakta: 

<h2>Anders Chorell är frilansjournalist och fristående krönikör för Fria Tidningar.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Kungahuset in i vår tid

Kungahuset har ju varit på tapeten som aldrig för det senaste året. Det har varit bröllop, kaffeflickor, pensionsfödelsedagar och porrklubbsbesök. Funderar på om de blåblodiga någonsin haft ett så hektiskt år. Det skapar ett fascinerande medielandskap, för ett kungligt bröllop gör varje respektabel tidning till en sladdrig skvallerblaska och ger man ut en avslöjande bok förvandlas samma tidning till en moraliskt upprörd tabloid.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

90-talet revisited

På sistone har jag tänkt mycket på 90-talet. Det sägs ju ibland att allt går i cykler, det som är inne i dag är ute i morgon och så håller det på. Den populärkulturella evighetsmaskinen är 60-talet som kommer och går mest hela tiden i mode och musik. Den där John Lennon kunde snickra popmelodier. Men nu är det 90-talet som är på uppgång. Mycket märkligt. Marcus Birros bok Att leva och dö som Joe Strummer fick mig att inse att man kan vara nostalgisk kring 90-talet. Men det var ju alldeles nyss? Det är en bitterljuv känsla att förstå att man håller på att bli gammal.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Snart är det val igen

Vilseled oss och kalla det reklam”. Poeten Claes Andersson skrev en gång en dikt om hur orden, det politiska språket används för att kontrollera oss. Rader av typen ”Förtingliga oss och kalla det levnadsstandard”, ”Gör oss hemlösa och kalla det regionplanering” förklarar att det viktiga är vad saker och ting kallas. Jag tänker titt som tätt på den där dikten när jag tar del av mediebruset. Det är ju inget konstigt det där att orden är en viktig del av politikens metod. Ibland blir jag till och med förbannad på våra politiker för att de är så dåliga retoriker. Men ändå, det kan väl inte bara handla om orden?

Fria Tidningen

© 2026 Fria.Nu