En gång i Nepal hamnade jag på en smutsig bakgata i Katmandu. Där stötte jag på en grupp ivriga män som entusiastiskt skar halsen av en skrikande get. Bakom dem i leran stod en splitterny bil med motorhuven öppen. Där på motorn stänkte de djurblodet – ”för att onda andar inte skulle orsaka motorstopp”, förklarade de. 

Det minnet kommer för mig när jag läser det gedigna 450-sidorsverket Afrika – Framtidens kontinent av experten Richard Dowden, som levt, rest och rapporterat från Afrika i 40 år. Ett genomgående tema i denna imponerande översiktliga nutidshistoria är nämligen kultur på gott och ont. Kultur kan vara bra och nödvändigt. Och kultur kan vara dåligt och destruktivt. Två tankar att hålla i huvudet samtidigt om man vill förstå dagens Afrika. Det visar författaren av denna massiva kunskapskälla med övertygande tydlighet.

För att inte reta upp de politiskt rättrogna alltför mycket med bokens många oönskade sanningar vill jag först påpeka truismen att Europa begått de värsta handlingarna mot mänskligheten: inkvisition, häxjakt, kolonialism, slaveri, fascism, världskrig, förintelsen och gulag. Och att SSA, det svarta subsahariska Afrika (mitt namnförslag: ”Afsara” – Afrika söder om Sahara) är den världsregion som drabbats värst av den västerländska imperialismen: erövringskrig och slavhandel som slet sönder de afrikanska samhällena och ersatte dem med nya onaturliga gränser som helt bortsåg från kontinentens egen historia, kultur, etnicitet och handel.

Med det sagt kan vi med boken konstatera att det i dagens mycket religiösa Afrika finns kristen fundamentalism i söder och muslimsk dito i norr – blandade med traditionell afrikansk religion och kultur. Detta religiösa arv har bidragit till, och blandat sig med, vissa obehagliga kulturella (och politiska) inslag: häxkonst, häxbränning, homofobi, manschauvinism, kannibalism, grymma våldsutbrott, etniska inbördeskrig, folkmord, våldtäkter på barn för att ”bota aids”, valfusk, diktatur, lynchningar, stympningar, kvinnoövergrepp, korruption, elitlyxliv, låg tillit människor emellan, bristande arbetsdisciplin, mord på albinos för att använda likdelarna i magi, statusprålande, samma rovgiriga rika i statliga som privata företag, social hierarki, polygami, steningar, hjärnflykt, kleptokrati, plundring, massakrer.

Är detta svepande generaliseringar? Ibland kanske, men sanningen är nog tyvärr ofta att ”fördomar” lever vidare eftersom de inte sällan innehåller en kärna av sanning.

Mycket utbredd i Afrika är tron att det bakom makt, rikedom och framåtskridande ligger andlig makt och magisk medicin (vodoo och svartkonst). Drabbas man av olyckor letar man därtill efter syndabockar som använt svart magi mot en. Det är svårt att se hur Afrika ska kunna utvecklas utan att dessa attityder och trossystem förvandlas, skriver författaren. Det måste man (läs recensenten) instämma i för det var/är ett rationellt och vetenskapligt tänkande som fick/får de kinesiska, indiska, arabisk-muslimska och västerländska högcivilisationerna att utvecklas. För att förbättra världen måste man förstå och bearbeta den verkliga världen – inte förstå och bearbeta andevärlden.

Å andra sidan måste en framgångsrik utveckling bygga på de goda delarna av den egna kulturen (och religionen), på nyttiga delar av egna historiska erfarenheter och rötter – som dans, livsglädje, gemenskap, mänsklighet, värdighet, social begåvning och afrikansk kommunalism, som författaren nämner som de positiva dragen i det Afrika han älskar.

Mycket av detta uråldriga arv slogs dock sönder av kolonialismen, vilket ledde till ett destruktivt självförakt för det egna och inhemska. Istället kom ett vulgärmaterialistiskt dregglande efter västvärldens blänkande statusprylar. Och speciellt ett förakt för att arbeta med händerna – i synnerhet en lust att fly från det viktiga jordbruksarbetet.

Det låter lite dystert det hela så vadan detta med ”framtidens kontinent”? De svar jag hittar i slutat av boken är mobiltelefoner, en ny högutbildad medelklass, att unga i den afrikanska stormakten Nigeria trots allt har börjat få igång ett framgångsrikt företagande, afrikanska enhetssträvanden, färre krig och konflikter, samt växande ekonomier – speciellt vad gäller oljeproducenterna.

Och inte minst att Kina gör jätteinvesteringar i Afrikas ekonomi och infrastruktur. ”Närmare en miljon kineser har flyttat till Afrika och fler är på väg”. ”Kinas effekt på Afrika – och på resten av världen – är det begynnande 2000-talets största globala geopolitiska förskjutning”. Det är nu upp till Afrikas länder att samordnat reglera och utnyttja förhållandet till Kina istället för att ropa om kinesisk kolonialism, menar författaren.

Häpnadsväckande är Richard Dowdens landbeskrivning av Angola (en av många djuplodande sådana). Den officiella historiebilden är att de progressiva hjältarna i MPLA stödda av Sovjet och Kuba, slogs mot de reaktionära skurkarna i UNITA stödda av USA och Sydafrika. Men runt Afrikas kuster finns sedan många hundra år ett biologiskt och kulturellt blandfolk, mestiser, som har blivit välbärgade på att tillsammans med kolonial- och västmakterna exploatera inlandets råvaror och svarta befolkning – de som har en ”äkta” afrikansk kultur. Mestiserna stödde i stort MPLA, de svarta UNITA.

I slutet av kolonialtiden började nämligen Portugal skicka vita till Angola för bosättning. Där trängde dessa undan den gamla privilegierade mestismedelklassen, som då vände sig till kommunisterna och MPLA för att få hjälp. I dag har ex-marxistiska MPLA format en ny överklass av mer ljushyade, vilken samarbetar med USA om den växande oljeutvinningen. Landsbygdens och slummens svarta förblir de fattigaste. Man baxnar över hur MPLA fört världen bakom ljuset…

Avslutningsvis vill jag återvända till det kulturella temat i boken. Alla folk, nationer och stater har en kollektiv rätt till kulturell egenutveckling istället för en påtvingad, västlig, likriktande, nyliberal globalisering (detta inom ramen för demokrati och mänskliga rättigheter – och helst inom ramen för ett rationellt och modernt tänkande). Författaren blir därför upprörd över att afrikanerna så ofta överger sin kultur och sina traditioner. Men på grund av det tidigare nämnda självföraktet bland afrikaner får han på denna front mothugg av dem:

– Jag påpekade att deras levnadssätt hade stora kvaliteter och att det vore dumt att kasta bort alltsammans i en vild jakt på västerländsk materialism. De blev mycket indignerade. Hur vågade jag står där och säga att Afrika inte borde få det som alla västerländska länder hade? Var inte afrikaner lika goda som européer? Om jag hade kommit dit för att hindra Afrika från att utvecklas fick jag allt resa hem till England igen där jag hörde hemma.

Kulturtemat återkommer i två viktiga både separata och blandade politiska tankeströmmar i Afrika – marxism (socialism) och afrikanism (black consciousness, ”race”), vilka betonar materiell klasskamp versus svart makt & etnokulturellt självförverkligande (samma motsättning finns i Nordamerika och Sydamerika mellan marxister/vänstern och indianister/indianaktivister).

Personligen anser jag båda ideologierna viktiga, och ser dem som lika självklart komplementära som kropp och själ. Arbetar/bondeklassen behöver jämlikhet och ett bättre liv. Och folken/staterna i Afrika behöver en fungerande nationalkänsla för att komma över den förödande splittring västvärlden har påtvingat kontinenten.