Såväl den reformistiska socialdemokratin som den revolutionära kommunismen har misslyckats med att skapa ett socialistiskt samhälle värd namnet. De två huvudvägarna inom arbetarrörelsen har båda i slutändan hamnat i kapitalism – överallt i världen. Det behövs en ny tredje väg till socialismen menar Johan Lönnroth, som med likasinnade i Vägval Vänster försökte men misslyckades att skapa ett sådant. Samma med huvudpersonen i denna bok om Albin Ström, som kallats arbetarrörelsens Gossen Ruda. De båda göteborgarna står för samma dröm om en pluralistisk demokratisk vänstersocialism utan statsbyråkrati och partipiska.

Jag hade aldrig hört talas om Albin Ström, men han framstår som en äkta arbetarledare och drömpolitiker. Kommen ur folkdjupet, ständigt på vanligt folks sida, lojal mot arbetarklassen snarare än mot partiledningen, levande ett normalt liv utan korruption och privilegier. En fritänkare, en kämpe i motvind, en nagel i ögat på staten, SÄPO, politikerpamparna och kapitalet.

Verksam främst på 30-talet. En politisk vilde, syndikalist, vänstersocialdemokrat och vänstersocialist. I det senare fallet som ledande deltagare i olika försök att skapa ett socialistiskt alternativ, och ett radikalt frihetligt tankeutrymme, mellan de kommunistiska och socialdemokratiska politiska kolosserna.

Förborgerligade sossar kritiserades hårt av Albin Ström. Men lika hård var hans dom mot kommunisterna. De var visserligen på den tiden ännu dominerade av vanliga arbetare, men dessa gick slaviskt i Stalin-diktaturens ledband.

Boken är ett gediget arbete idogt framgrävt ur ett rikligt källmaterial, ett stycke arbetarkulturellt ”göteborgiana”, en räddning från historien av en bortglömd vänstersocialistisk politiskt inkorrekt tendens som behövs mer än någonsin som inspiration för framtiden, en konkret och personlig repetition av svensk, europeisk och internationell arbetarrörelse.

Man förvånas över hur mycket friskt nytt tankegods som redan då frodades i det sönderpressade idéutrymmet mellan kommunistisk och socialdemokratisk idétorka: spår av hbtq, bantning, mot köttätande, världsspråk, kollektivhus, stadsodling, tankefrihet i partier, kritik av politikerlöner och politikerkarriär, kvinnovänster, störning av rasistmöten, högre pensioner, bättre villkor för de arbetslösa, självförvaltning, småskalighet, kollektivt ledarskap, ekonomisk demokrati, arbetarråd, och att föreslå en ursäkt för vit kolonialrasism.

I dag finns det inom vänstersocialdemokratin ännu mer radikala tankar, som jag förstår det, men de hålls tillbaka av partidisciplinen. Även inom vänsterpartiet är frihetliga vänstersocialistisk idéer starka, men hålls tillbaka av gammalt förlegat leninistiskt tankegods. Där finns (tillsammans med många gröna- och solidaritetsaktivister) en potentiell bas för ett nytt socialistparti, som bör stå för ekologisk demokrati (naturens egenvärde och rättigheter, leva inom ekologiska ramar) och ekonomisk demokrati (den ideella socialismens jämlikhetssträvande grundessens). ”Ekodemokratism” är kanske ett bättre ord än det missbrukade, misshandlade och missförstådda begreppet socialism.