Kapitalismen går emot människans natur
Johan Frostegård skriver om hur människans evolutionära bakgrund spelar in i de ekonomiska och politiska teorierna.
Evolutionär utforskning om människonaturen får konsekvenser för politik och ekonomi. Vänstern, socialismen och marxismen, liksom högern, kapitalismen och nationalekonomin måste revidera sina (o)uttalade tankar om människans natur.
Det menar den ekonomiutbildade medicinprofessorn Johan Frostegård i sin viktiga bok Den ekonomiska människans fall – Evolution och ekonomi i nytt perspektiv. Där granskar han främst kapitalismens tankegrund via nationalekonomin.
Johan Frostegård beskriver och jämför nationalekonomin och evolutionsvetenskapen. Slutsatsen blir att det är tveksamt om nationalekonomin är en vetenskap. En slutsats jag drar efter läsningen är att denna kritik även drabbar liberalism och marknadsekonomi.
Alla dessa borgerliga sätt att analysera människan och samhället bygger nämligen på obevisade påståenden. Konkret, att vi är själviska, individualistiska och rationella varelser. Det är vi delvis, så delvis stämmer nationalekonomins teoretiska tankefigur med den ekonomiska människan.
Problemet är att vi lika mycket är osjälviska, kollektivistiska och irrationella. Vi är känslomässiga, altruistiska och sociala flockvarelser som följer modet, efterapar andra, och ofta oegennyttigt hjälper vår nästa.
Vi är ambivalenta: goda-onda, osjälviska-egoistiska, samarbetande-konkurrerande, kollektivistiska-individualistiska. Samt egalitära och hierarkiska. Båda sidor i den politisk-ekonomiska debatten måste alltså tänka om och acceptera verklighetens komplexa människa. Detta därför att ett samhällsbygge som alltför mycket fjärmar sig från människans sanna väsen kommer att få svårigheter.
Å andra sidan handlar det om just beteendetendenser, inte om tvingande instinkter eller arv. Vi styrs enligt Johan Frostegård till 50 procent av arv och till 50 procent av miljö. Resultatet ser vi i de stora variationer som mänskliga samhällen uppvisar.
Vänsterns speciella utmaning när det gäller människosynen är dels att, liksom högern, acceptera att vi av naturen är såväl osjälviska som egoistiska i våra drivkrafter och dra politiska slutsatser av det. Tyvärr är vi inte i grunden goda men tillfälligt korrumperade av klassamhället, vilket är en felaktig vänstersyn på människan.
Dels måste vänstern också göra sig av med sin alternativa, inkorrekta människouppfattning att vi mentalt föds som oskrivna blad. Vilket innebär att vårt sociala beteende enbart styrs av påhittade sociala konstruktioner möjliga att fritt förändra. Tvärtom måste alla samhällsvetenskaper och politiska ideologier skaffa sig en evolutionsvetenskaplig grund, en biologisk bas till den kulturella överbyggnaden för att prata marxistiska.
Socialism/marxism och kapitalism/liberalism/nationalekonomi delar även en annan felaktig och ovetenskaplig syn på människans samhälle, som Johan Frostegård tar upp: Att historien har en mening och ett mål. Det är en felaktig västlig framstegstanke som även den inspirerats av en inkorrekt tolkning av evolutionsläran. För, som författaren poängterar, finns det ingen inneboende tendens till framåtskridande inbyggd i evolutionen.
I nationalekonomin tar sig denna harmoni- och utvecklingstanke formen av en tro på en naturlig ekonomisk tendens till marknadsjämvikt. Men finanskrisen och andra regelbundna ekonomiska sammanbrott visar att detta inte stämmer.
Nationalekonomerna kan inte ens förklara uppkomsten av dessa kriser. Nationalekonomins ovetenskaplighet visar sig dessutom i att den består av sinsemellan oförenliga skolbildningar, skriver Johan Frostegård.
Som han konstaterar behöver nationalekonomin och alla sociala vetenskaper byggas på med en evolutionär grund som tar hänsyn till våra medfödda beteendetendenser. Detta behövs som ett komplement till samhällsvetenskaperna, inte som en ersättning.
Slutsatsen är att såväl högern som vänstern inom politik och ekonomi måste ta till sig evolutionära fakta om människans natur. Sedan får man göra det bästa för att i samhällsbygget uppmuntra de sidor av människonaturen man föredrar.