Jämlikhetsbluffen dribblar mycket med statistiken i Jämlikhetsanden. Den biten har redan bokens författare, Richard Wilkinson och Kate Pickett, bemött på sin hemsida. Några statistiska invändningar i Jämlikhetsbluffen tycker jag dock spontant verkar ha på fötterna. Liksom det självklara påpekandet att alla samhällsproblem påverkas av så många andra variabler än just jämlikhet–ojämlikhet.

Det är dock småsaker som inte påverkar min bedömning av Jämlikhetsanden som en i grunden lysande bok. Men kritik och debatt är bra eftersom kontroversen handlar om fakta och vetenskap, inte om ideologi och önsketänkande (vänsterns att jämlikhet är bra för samhället, högerns att ojämlikhet är bra för samhället). 

När jag läser Jämlikhetsbluffen påminns jag om komikern Tage Danielssons kloka ord:

”När någon säger att det är mycket mer komplicerat än så bör man ställa frågan: Sägs detta för att föra frågan vidare eller för att bevara status quo?”

Boken går faktiskt ännu längre än att försöka bevara den rådande nivån av ojämlikhet. Den är inte nöjd med 30 år av ökande klassklyftor i väst, utan anser att vi fortfarande har för lite ojämlikhet. Bokens argumentation består i själva verket av en erbarmligt lågkvalitativ högerreaktionär dinosauriedynga av indignerad konservativgnällig elitism, och individ-anarkist-nyliberalt demokratiförakt.

Istället för ärlig debatt ägnar sig författaren åt föraktfullt raljerande och förvrängda referat, samt åt guilt by association, där jämlikhet direkt och indirekt associeras med mängder av negativa företeelser – våld, stöld, mord, höga skatter, hejdad tillväxt, auktoritär socialism, medelklassintellektuella, konspiration, politisering, lathet, avund, politikermakt, tvång, rödvinsvänster, permanent lågkonjunktur, slaveri, sänkt standard, planekonomi, ransonering, politisk styrning, despotism, misantropi, bakåtsträvan och så vidare.

Som så skrämmande många borgare verkar Snowdon (och Timbro) inte förstå vår storskaliga representativa demokrati (= indirekt folkmakt). Att folket i en demokrati utövar kollektiv politisk makt via sina representanter i staten, regeringen och myndigheterna.

När Snowdon säger att dessa inte ska bestämma (till exempel om jämlikhet), utan istället varje individ för sig ”själv” (ett älsklingsord), så pläderar han mot demokrati och för en slags nyliberal anarki. Där ska de starka och rika i kraft av sina resurser styra över den splittrade oorganiserade massan av maktlösa och fattiga arbetare och lägre tjänstemän (se Wisconsin där vanliga arbetare förnekas kollektiv förhandlingsrätt av de nyliberala republikanerna).

Visst finns det ett åsiktsglapp mellan folket och dess demokratiskt valda politiker. Men det demokratiska underskottet angriper man inte med mindre politikermakt, utan med större folklig kontroll över politikerna. Men det är inte en kamp Snowdon eller Timbro för. När klagade högern senast på att folkets envisa stöd för folkhemmet ignoreras av de välfärdsslaktande allianspolitikerna i Sverige?

Vidare: även om Jämlikhetsbluffen skulle ha rätt i att det inte finns vetenskapligt stöd för jämlikhetens sociala nytta så kvarstår de moraliska värderingsmässiga rättviseargumenten för jämlikhet. Dem tar inte Snowdon upp. 

I hans värld finns bara helt oproblematiskt rika och fattiga (inget om hur det blev så, eller hur dessa förhåller sig ekonomiskt till varandra). Omfördelning dem emellan via statliga skatter är närmast kriminell.

I verkligheten är människan ett socialt samhällsbyggande djur som i samarbete och arbetsdelning gemensamt producerar nationens rikedomar. Självklart har de därför en demokratisk rätt att (”själva”!) bestämma hur de kollektivt skapade resurserna ska fördelas individer emellan. Varför ska då vissa ha mer när allas arbete är nödvändigt för samhällets välstånd? 

Självklart kan man argumentera för att de som har utbildning ska kompenseras för sina studieskulder (eller få studierna betalda). Och för att de som arbetar och anstränger sig mer ska ha proportionellt mer betalt. Men om man som Snowdon påstår att de ekonomiskt framgångsrika har blivit det på hårt arbete – varför har då säg undersköterskor, busschaufförer och bönder så dåligt betalt? Och varför i herrans namn ska man (som Snowdon vill) ha högre lön för att man har haft den gudomliga turen att födas begåvad?

Miljöproblematiken är märkvärdigt frånvarande i marknadsfundamentalisten Christopher Snowdons lilla stridsskrift. Enda svaret är att det behövs mer tillväxt för att exempelvis lösa frågan om den globala uppvärmningen. Ingenting om att människans ekonomiska aktiviteter måste hålla sig inom ramen för planetens ekologiska bärkraft. 

Miljökampen framställs istället som vänsterns nya megakonspiration för att smygvägen återupprätta den besegrade realsocialismen. Grön jämlikhet i chic fattigdom ses som vänsterns nya mål.

De många undersökningar som visar att ökad konsumtion och materiell tillväxt inte ökar lyckan över en viss nivå viftar Snowdon irriterat bort. Det är bara den rödgröna vänstern som tror sig veta bättre än vanligt folk vad som är bra för dem. Ett beprövat retoriskt bottennapp inom argumentationskonsten.

Så här: Om du röstar på parti X som får 10 procent av rösterna så tror du ju per definition av du vet bättre än de övriga 90 procenten av väljarna vad som är bra för dem. I en del fall kan faktiskt en liten (i en viss fråga upplyst) grupp veta bättre än den stora majoriteten vad som är bäst för alla. Det kan rent faktamässigt vara så att många ännu inte inser vad konsumtionen och statusjakten gör med dem och med miljön. De har inte tagit in alla fakta. Och hur svårt är det inte att ta till sig att hela vårt fossilbaserade kapitalistiska tillväxtsamhälle har nått vägs ände, och att det i grunden måste förändras om vi inte ska gå mot en global ekologisk och social katastrof?

Slutligen. Biologism är ett missriktat och missbrukat skällsord i den mån det används mot normal vetenskaplig utforskning av människans natur, av hennes medfödda beteendetendenser som djurart och könsvarelse. Det är idealistiskt att tro att människans själ är naturens enda undantag från den materialistiska evolutionen.

Däremot är biologism en korrekt beteckning på dem som menar att generna ska bestämma över samhället. Som menar att naturens ÄR ska styra över kulturens BÖR. Detta felaktiga sätt att resonera kallas det naturalistiska misstaget och det begår Jämlikhetsbluffen som argumentativ slutkläm.

Boken pekar helt korrekt på att statusjakt och social hierarki fanns före kapitalismen, och redan hos aporna. Det är verkligen en del av den mänskliga naturen att sträva efter ojämlikhet med sig själv på alfahannetoppen. Så långt är det rätt.

Fel är det när Snowdon fastslår att den mänskliga naturen inte kan påverkas – vilket den visst kan via den flexibla mänskliga kulturen. Lika fel är det när han skriver att vi måste följa och acceptera vår mänskliga natur. Vi människor kan nämligen inom vida ramar själva bestämma över vårt beteende. Det visar inte minst den stora kulturella beteendevariationen mellan olika samhällen i tid och rum. Snowdon är generande okunnig om kultur- och evolutionsvetenskaperna.

Dessutom har vi sannolikt från det jämlika jägar/samlar-samhället (90 procent av människans historia) med oss även en biologisk och kulturell beteendetendens till rättvisa och jämlikhet (vid sidan av hierarkitänkandet vi fått som däggdjursarv). Människan är av naturen såväl ojämlikt hierarkisk som jämlikt egalitär – en grundläggande ambivalens i vårt sätt att vara som sociala varelser.

Som människor har vi dessutom en överlägsen förmåga att organisera oss, även i demokratisk form. Liksom jägarna har vi därför förmågan att störta eliten och införa jämlikhet om vi så vill.

Vi ger då upp den lilla chansen att nå en privilegierad alfahanneposition för att slippa den stora risken att bli en del av den undertryckta majoriteten av vanliga människor. Som jag ser det är alltså jämlikhet rent matematiskt att föredra för människan. Fler gynnas.

Men i slutändan handlar det inte om våra medfödda beteendetendenser. Jämlikhet handlar om val, mål och värderingar. Om vilket slags samhälle vi demokratiskt vill skapa. Och som jag ser det behöver inte jämlikhet motiveras vetenskapligt. Det är ett värde i sig att på allvar behandla alla människor som lika värda.

I det ljuset framstår såväl Jämlikhetsandens vetenskapliga jämlikhetsiver, som Jämlikhetsbluffens ideologiska ojämlikhetstro, som var och en på sitt sätt irrelevanta.