Migrationsministern har förvisso rätt i att det är domstolarna som håller i bilan när det gäller avhysningen av våra medmänniskor, men därmed inte sagt att den högst ansvarige för asyl- och migrationspolitiken bör kunna svära sig fri från beslut som kan ge katastrofala följder för människor. Speciellt inte efter att ha varit delaktig i Wikileaks-affären, som migrationsministern här inte verkar uttrycka någon ånger över, där det i förhandlingarna med USA:s ambassadörer uttrycktes att det inte var önskvärt att lågutbildade irakier skickades till Sverige. Oron ökar för att det kanske genomsyrar hela processen så att även ämbetsmännen och -kvinnorna i domstolarna drabbats av den stora rädslan för lågutbildade individer från Irak.

Jag förstår inte heller migrationsministerns tanke om att ”vi kan inte hjälpa alla som skulle få ett bättre liv här än hemma”. Hade det gällt människor som lämnar ett land för att söka jobb i Sverige eller för att de kommer från områden där det inte råder krigsliknande tillstånd, hade jag kunnat förstå resonemanget. När man tar in detta uttalande förstår man att inte asyl- och migrationspolitiken, även om så ska ske, på rätt sätt använder sig av de sakkunniga organisationerna här för att säkerställa människors rätt att inte bli avhysta till en osäker framtid.

Som flera andra politiker älskar även herr Billström att svänga sig i termer av siffror. Siffror som i det här fallet är totalt ovidkommande när det handlar om liv eller död för de människor som blir avhysta till länder där de riskerar en rad olika kränkningar. Migrationsministern hävdar vidare att det är befängt att säga att den svenska flyktingpolitiken har hårdnat. Jag påstår ingenstans i mitt öppna brev att jag anser det, utan jag koncentrerar mig på det som jag anser är inhumant i behandlingen av irakierna. Jag skulle vilja säga att det är mer befängt att inte göra vad man kan för att förhindra att människor blir avhysta till en osäker framtid.

Om Migrationsministern föredrar individer som siffror så jag ska förklara nedanstående fall i termer av det för att underlätta för honom: 555 kom till Sverige 2006, med hot om att bli dödad och misshandel i bagaget. I Sverige träffar 555 Sandra, en tjej som hamnat i problem med droger och hon åkte ut och in på LVU-hem. Sandra och 555 blev tillsammans och efter det började hon ta hand om sitt liv. De gifte sig och började planera för ett liv tillsammans. 555 hade också ett arbete i Sverige. Trots detta får 555 besked om att 555 inte är välkommen i Sverige längre. Den 19 januari i år blev 555 tvingad att lämna Sverige.

Om man nu över huvud taget har någon empati vill man inte veta vad som har drabbat 555. Adderar man dessutom det faktum att Sandra haft en bakgrund i att ha löst tur och retur biljetter på LVU-hem, vill man inte veta vad som kan tänkas drabba henne. Summan av detta blir med största sannolikhet två olyckliga, kränkta och eventuellt döda individer.

Detta är en ekvation jag inte vill ta del av i detta land i fortsättningen.