Förtryckets försvarare | Fria.Nu

Debatt


Pelle Strindlund
Fria Tidningen

Förtryckets försvarare

I alla tider har det funnits de som försvarat ett bestående, grymt system mot dem som kämpat för medmänsklighet och solidaritet. Ofta är strategierna för bevarandet kusligt lika, något som Pelle Strindlund visar i sin bok Jordens herrar. Här ger han några exempel samtidigt som han uppmanar oss att ge medkänslan utrymme i våra liv.

De som vill upprätthålla orättvisor försöker marginalisera, demonisera och förlöjliga sina motståndare. På 1770-talet avfärdade brittiska slaverianhängare slaverimotståndarnas ansträngningar att förbjuda slavhandeln som ”vilda och farliga försök”, verk av ”självbelåtna fanatiker”. Amerikanska antislaveriaktivister kunde betecknas som ”laglösa”, ”råbarkade”, ”bittra” och ”självrättfärdiga”.

I min bok Jordens herrar: slaveri, djurförtryck och våldets försvarare visar jag hur dessa retoriska strategier återkommer i dag.

En ledare i Svenska Dagbladet (1/11-01) framställde djurrättsengagerade som psykopater, iskalla inför människors lidanden. I Dagens Nyheter har kulturskribenten Leif Zern jämfört veganer med ”rödgardister” och ”djävulsdyrkare”. I populärkulturen presenteras djurens förkämpar ofta som udda fanatiker. I Gunnar Ohrlanders polisroman Bleka oskuld är veganer känslomässigt instabila figurer som ropar ”Ni är kannibaler!” till köttätare. Christina Wahldén förser ungdomsromanen Cell grön med en ”äckligt överlägsen” vegan. Hans kost, förstår läsaren, är ”extrem” och ”ganska äcklig”.

Veganer är människor som i handling visar att det är enkelt att i dagens Sverige avstå från att plåga och döda andra levande varelser. Deras middagsbord med välsmakande veganmat demonstrerar tydligt att ätandet av djur är onödigt. Just därför är det viktigt, för dem som vill bevara exploateringen av djur, att förtala veganer. Risken finns annars att folk skulle följa deras exempel.

Svartmålning kan vara en form av maktutövning. De som har ett politiskt och kulturellt övertag – i det här fallet den stora befolkningsmajoritet som konsumerar kött och som anser att människan bör fortsätta att utnyttja djur – kan försöka oskadliggöra en rivaliserande politisk grupp – i det här fallet veganer, de som vill avskaffa djurutnyttjande – genom att väcka misstro mot dessa.

Beskyllningarna mot veganer kan även förstås som en sorts psykologisk skyddsmekanism. Att misskreditera djurrättsidén, att skapa nidbilden av ”den extrema och självrättfärdiga veganen”, är ett bekvämt sätt att inte behöva bry sig om vad veganerna har att säga. Man vill inte höra budskapet, att vi av moraliska skäl måste förändra vårt sätt att äta, så man tokstämplar budbäraren. Farliga fanatiker ska man ju inte lyssna på utan hålla på avstånd.

Ett annat av slaverianhängarnas grepp var att påstå att slaverikritikerna inte visste vad de pratade om. Sydstatsakademikern Thomas Roderick Dew anklagade 1832 USA:s slaverimotståndare för att vara ”fullständigt okunniga om den värld i vilken de är så förtjusta att blanda sig i”. Även okunnighets-argumentet förekommer i dag.

En Coop-butik i Linköping bad den lokala Djurens rätt-organisationen om tips på veganprodukter i halvfabrikat, som chorizokorv och schnitzel, för att öka affärens utbud. Peter Borring, talesman för Lantbrukarnas riksförbund (LRF), reagerade. Samarbetet var olämpligt eftersom Djurens rätt ”är en organisation som har en egen agenda som inte vilar på vetenskaplig grund. Det är högst subjektivt tyckande” (Östnytt 26/8-10).

De som arbetar tillsammans med livsmedelskedjor för att sälja animalisk kost, som LRF, saknar alltså egen agenda och verkar utifrån en vetenskaplig, objektiv grund. De som av etiska skäl främjar vegetabiliska produkter avfärdas däremot som ovetande tyckare.

Alternativet till att försvara förtryck är att avveckla sin delaktighet i det. De av oss som ännu inte fattat det beslutet behöver inte vänta länge. Nästa gång vi är i en livsmedelsbutik kan vi välja kikärtor och tofu som ersättning för köttfärs. Därigenom visar vi att vi frigjort oss från exploatörernas nidbilder och propaganda, för att istället låta det bästa i oss – medkänslan – få fritt utlopp.

Annons

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

För den civila olydnaden

Är civil olydnad verkligen ett alternativ för aktivister som vill förändra världen? Absolut, säger Pelle Strindlund och Stellan Vinthagen, båda erfarna aktivister. Målet med civil olydnad är att nå individer och att låta samtal gå på djupet, skriver de.

Fria Tidningen
Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2021 Fria.Nu