Jag skriver om vädret. Jag är i Stockholm. Här för att mixa en skiva och jag har ont i ryggen. Jag sitter mest i en hård soffa och tycker olika grejer. Som att den gitarren borde vara högre än den, och nu hör man inte riktigt bastrumman, kan vi inte testa att lägga ett delay på den? Såna grejer, inget som intresserar den som inte är intresserad av just precis sånt. Ljud. Möjligen om man lite i största allmänhet ser fram emot min skiva är man nyfiken. Men inte på det, inte vill man veta särskilt mycket om hantverket. Dessutom tillhör man ett fåtal. Hur man än vrider och vänder på det tillhör man ett fåtal. Är man dessutom intresserad av mixningen är man en av ännu färre. Men då sitter man i alla fall och väntar på att få ta del av det, hoppas att jag ska skriva lite om texter och ackordsföljder, eller åtminstone reverblängder eller vilka mikrofoner jag använt till piano och kör. Men icke.

Visst är det irriterande?

Inte har han skrivit om vädret ännu. Inte har man ens fått höra om det verkligt intressanta, mixningen. Jag läser ju den här texten för att jag är intresserad av den som skrivit den. Visst gör jag? Det är ju en krönika, han är en krönikör. Jag förväntar mig inte en skarpsynt analys av läget i Tunisien, snarare en paus i den rapporteringen. Jag vill att han ska vara underfundig, lite sådär, vahettere, språklig. Men han borde hålla vad han lovar. Han borde åtminstone skriva om vädret.

Förlåt. Jag kan inte hålla mig. Faktum är, dagens sanning, att jag har så ont i ryggen att det genomsyrar varenda rörelse, i princip varenda tanke. Rörelserna när jag skriver det här, håller upp armarna och vilar handlederna mot skrivbordet (egentligen ett köksbord; jag är hemma hos någon inte på ett kontor, snart ska jag till studion och fortsätta mixa), när jag trycker ner tangenterna värker. Som knivar i nerverna.

I går skulle jag träffa någon, en som spelar lite på skivan och vi skulle prata om annat, våra familjer och skivor vi inte är med på men som vi tycker om. Böcker vi läst eller borde, och om Tunisien och vädret och kungen och drottningen och deras ungar. Sånt vi brukar prata om när vi träffas, sånt alla pratar om när de träffas för sällan. För så är det ju, det tror jag är allmängiltigt, man träffas för sällan. Jag hade en ledig dag, första på tio, men jag tog mig ingenstans. För ont. För blött och halt ute. Ert väder alltså. Hur står ni ut, hur kan ni bo här? Hade jag halkat och ramlat igår hade det inte blivit någon skiva. Jag hade aldrig tagit mig upp. Jag hade legat kvar där i en pöl eller driva och ojat mig. Och inte hade jag skrivit det här heller.

Vad skönt, tänker man nu, det hade varit. Hade man sluppit läsa den här irriterande skiten, om vädret och krämpor. Inte ens om kungahuset skrev han. Inte ens om skivan han håller på med.

Men jag har inget annat. Vill bara hem till en vinter jag begriper. Vill bara göra den bästa skiva jag kan, men innan den är klar finns det inte mycket att säga. För det kan ju ändras eftersom. Och jag är inte den som far med osanning.

Vore världen en bättre plats, med bättre väder och mindre ont, hade det inte ens funnits det att skriva om. För tillfället är det allt jag tänker på och sålunda är det allt jag kan erbjuda.