Synpunkten


Mattias Alkberg
Fria Tidningen

Vägen till ett eget språk

I våras skrev jag två lite längre artiklar i Norrbottens-Kuriren på temat Rocklydirik. Ett ord som inte riktigt finns, men som uppfanns av Christer Sandelin och som för mig betyder Licensia Poetica, alltså konstnärlig frihet, ”Poetens tillstånd" att frisera sanningen för konstens skull. Textförfattarens privilegium att behandla språket, orden som sjungs, hur som helst . I ett specifikt populärmusikaliskt sammanhang.

De senaste åren har det kommit så mycket bra texter på svenska att man kan tala om en ny litterär genre, en ny disciplin.

Jag vet förstås att jag ger mig ut på sank mark här. Finns det något jag, säkert lite fördomsfullt, ser ner på så är det konstarter som inte är rena. Eller snarare de som kallar sig konstnärer eller poeter men som inte behärskar hantverket ens så pass att det går att kalla hantverksmässigt.

Japp, estradpoeter, det är er jag menar. Estradpoeter. Inte kan de skriva så pass att det lämpar sig för läsning, inte kan de uppträda så det går att kallas skådespeleri. Men de vill så gärna hålla på ändå. Då är det lätt att bli estradpoet. Ungefär som att man hittar på något nytt äckligt Jackass-koncept i stället för att satsa på extremsport eller nycirkus. ”Dööh, jag är bra på att ramla! Jag kan prutta också!” Smart.

Fast, vad vet jag? Det kan lika gärna vara jag som helt enkelt inte begriper. Inte har jag någon aning om andras ambitioner. Om det inte kommer till låttexter alltså. Då tycker jag mig se metoder och grepp.

I somras fick jag höra några låtar från nya Håkan Hellström-skivan, på producent Jocke Åhlunds dator. Det lät ju lite illa, alltså datorhögtalarna och det. Dessutom dundrade Storsjöyran för full volym på gatan utanför. Jag uppfattade inte texterna. Men jag tänkte att jag sen, när skivan väl skulle släppas och jag kunde lyssna på den i riktiga högtalare, skulle jag tycka det var vansinnigt bra.

För numer förväntar jag mig det av Håkan. Och så var det förstås. Nu är ju Håkan Hellström i en speciell position i det att han är så pass stor att folk verkligen anstränger sig med hans texter. De vill verkligen förstå och då gör de förstås det. För de som gillar bra musik kan ju inte vara helt dumma i huvudet. Men helt ärligt uppfattade jag inte allt vad Håkan sjöng på River en vacker dröm. Refrängen lät för mig: ”Allavilllalalalalasen Håkan Hellström”. Men så var det förstås inte. ”Alla vill se dig dala nu som Håkan Hellström”, var det.

Först var det ju ett skämt. Rocklydirik. Men sen började jag tänka, ”lyd” är ju danska för ”ljud” (för övrigt ett språk som mest låter som ljud och inget annat för ett otränat öra, man hör liksom bara vokaler), och lyrik är, tja, lyrik. Poesi. Text. För det är det här som är poängen. Text som inte fungerar utanför sin bundna form. Ett slags oregelbundet versmått. Som i exempelvis Hellströms fall, blir fullt begripligt om man kan ta in det på ungefär tre sätt samtidigt. Om man bara hör: obegripligt. Om man bara läser: felaktigt, på gränsen till obegripligt. Men om man kombinerar rösten med dessa två sätt: magiskt.

Håkan Hellström är den här litterära genrens motsvarighet till Ekelöf. Han väver i sina texter in dialektala uttryck, talspråk och rena påhitt. Han anpassar grammatiken efter melodierna. Till och med hur orden uttalas anpassar han efter det. Men, och det här är viktigt, utan att göra avkall på vare sig det ena eller det andra. När man väl läst det, när man lärt sig, när man kan texterna utan att behöva läsa dem samtidigt som man lyssnar så händer det något. Man inser att Håkan har rätt och språket fel. Att övervinna ett helt språk bara genom att uttrycka det med sin röst.

Om det inte är värt att kallas en alldeles speciell disciplin så vet inte jag vad man ska kalla det. Estradpoesi? Fast det var ju redan upptaget, som tur var. Lydirik får det bli. Rocklydirik.

De som gillar bra musik kan ju inte vara helt dumma i huvudet.

Fakta: 

<h2>Mattias Alkberg<br>är sångare i <br>The Bear Quartet <br>och fristående<br>krönikör för<br>Fria Tidningar.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Måndag morgon, Stockholm

Ge mig en timme. Jag kan få ihop en text som passar i just det här formatet, nåt man kan läsa på nån minut, på en timme. Till exempel om vädret. Många tycker det är lågt och enkelt kvällstidningsaktigt att prata om vädret, ännu mer så att skriva om det. Lite billigt. Ungefär som att prata om kungahuset, till och med om man har invändningar. Jag tycker ju om att irritera. Lite i största allmänhet, som ett äldre syskon kan göra. Jag är äldsta barnet. Jag är visserligen inget barn längre, jag är 42 år och har barn som är över 20, barn som är över 15. Men ränderna går aldrig ur.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Road Movie

Vad pratar vi om? Vi pratar om vad som egentligen hände när Damon Suzuki hoppade av Can, skivorna efter Future Days. Vi pratar om olika. Självbild till exempel. En av oss kan läsa av folks mellanhavanden innan de själva kan det. Den och den kommer att bli ihop fastän de inte ens gillar, knappt ens känner, varandra ännu. Men kan man placera in sig själv i det? Kan man se hur man själv kommer att reagera innan man hamnar i ett läge, oavsett vilket, men vi menar inte rena krislägen som våld mot den egna personen, dödsfall i familjen. Vi menar vid förälskelse. Svek. Vardagliga situationer.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Samtidigt, vid sidan av

Märkligt hur sommaren kan få mig att hamna ur fas med samtiden. Inte för att samtiden har särskilt mycket att erbjuda. Mer än den i min omedelbara närhet; skolavslutningar, frågor som rör hur vi ska sy ihop den yngstes allra sista dagar på dagis.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Slutspel

När detta skrivs är vi i slutspelstider. Jag menar basketen, basketligan. All annan sport skiter jag mer eller mindre i. I bemärkelsen att jag låter det styra min vardag i alla fall.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu