Synpunkten


Mattias Alkberg
Fria Tidningen

Överhettning i den alkbergska hjärnan

För kanske ett år sedan, kanske lite längre sedan till och med, skrev jag en rätt lång text om Den kreativa processen, om prototyper.

Det var ett beställningsjobb och jag fick inte betalt, eller rättare: jag tog inte betalt som jag borde gjort, men det är en annan historia och dessutom helt ointressant och jag vet inte ens om den användes, texten, men det är inte poängen.

Jag skrev den som en improvisation. Texten handlade om själva textens tillkomst. Text om text. Meta. Jag gör så ibland, det är en metod, särskilt om jag inte kommer på vad jag ska skriva om. Jag tror mig, måhända fåfängt, att jag behärskar det. Men just den gången var det alltså en beställning, jag skulle illustrera Den kreativa processen och gjorde det. Det är bara lite jazz, man.

Jag är inne i en dålig period. Tiden har liksom lagt av. Jag kan inte sova på nätterna, jag typ svimmar nån halvtimme om dagarna, av utmattning. Inte för att jag gör något. Jag promenerar, spelar gitarr, skriver men det är inte som att jag tar ut mig. Inte för att jag inte har försökt. Har simmat lite, lyft lite tunga grejer och så. Jag blir trött, men inte så jag kan sova. Bara ännu mer utmattad.

Tänker om det har att göra med något helt annat. Samvetet, kanske. Fast jag har inte gjort något. Det är tankar som hakar i nya tankar hela tiden. Så fort jag stänger ögonen, ännu oftare, så bildas nya associationsmönster och pulsen stiger.

Det är som att jag druckit tio koppar kaffe. Det har jag inte. Jag dricker kaffe när jag kliver upp och högst två gånger till per dygn. Jag oroar mig men det är inget nytt, det har jag gjort sedan, ja, så länge jag kan minnas. Det är en text jag inte är nöjd med. Det är pengar, det är barnen fastän de sköter sig. Jag menar i skolan, på dagis, med kompisar och allt. Jag oroar mig bara.

De här två grejerna hör ihop, självklart förstår jag det, att jag är lite besatt, eller i alla fall att jag framstår som det, sett till den här texten åtminstone. Men det finns fler komponenter. Jag är ännu mer besatt och självmedicinerar illa.När jag har flyt, när jag får mycket gjort, är det som om att allt blir till energi, som att allt går att använda. Och när det sinar, när verkligheten är uttömd, jag hinner inte uppleva så mycket att jag har något att skriva om, jag hinner inte sova så mycket att jag har drömmar att använda mig av, då lyssnar jag på skivor, då läser jag böcker. Då kan det bli liksom överhettat i den alkbergska hjärnan.

Jag har senaste månaden läst ungefär tio böcker, plus allt annat alltså, tagit hand om barn och jul och jobb. Då blir jag språkligt tafatt, jag har läst så mycket att jag inte orkar med mitt eget. Mina formuleringar och avstavningar. Mina bisatser och ämnesval.

Det är inget konstigt med det. Jag skriver en mening, till exempel den här, och finner den trivial jämfört med PO Enquists meningar. Eller Sarah Kanes, Lars Noréns, Steve Sem Sandbergs eller Jon Fosses eller vad jag för tillfället läser eller läst. Men jag är så uppe i varv att jag inte kan sova. Då läser jag ännu mer, då lyssnar jag på ännu fler skivor, lyssnar på ännu lite mer jazz och klottrar ned lite text, typ som den här, kanske. Och får idéer och intryck och kan inte sova.

Det är en ond cirkel. Eller ond, det är en cirkel i alla fall. Och jag vet inte varför jag skriver den här texten överhuvudtaget. Eller, jag vet, men du vet inte. Kanske improviserar jag, kanske spelar jag dig ett spratt.

Hursomhelst har lite tid passerat, tid vi aldrig får tillbaka, och vad skulle vi annars gjort av den?

Fakta: 

<h2><a href="http://www.fria.nu/byline/mattias-alkberg">Mattias Alkberg</a><br>är artist och&nbsp;<br>fristående&nbsp;<br>krönikör för&nbsp;<br>Fria Tidningar.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Måndag morgon, Stockholm

Ge mig en timme. Jag kan få ihop en text som passar i just det här formatet, nåt man kan läsa på nån minut, på en timme. Till exempel om vädret. Många tycker det är lågt och enkelt kvällstidningsaktigt att prata om vädret, ännu mer så att skriva om det. Lite billigt. Ungefär som att prata om kungahuset, till och med om man har invändningar. Jag tycker ju om att irritera. Lite i största allmänhet, som ett äldre syskon kan göra. Jag är äldsta barnet. Jag är visserligen inget barn längre, jag är 42 år och har barn som är över 20, barn som är över 15. Men ränderna går aldrig ur.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Vägen till ett eget språk

I våras skrev jag två lite längre artiklar i Norrbottens-Kuriren på temat Rocklydirik. Ett ord som inte riktigt finns, men som uppfanns av Christer Sandelin och som för mig betyder Licensia Poetica, alltså konstnärlig frihet, ”Poetens tillstånd" att frisera sanningen för konstens skull. Textförfattarens privilegium att behandla språket, orden som sjungs, hur som helst . I ett specifikt populärmusikaliskt sammanhang.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Road Movie

Vad pratar vi om? Vi pratar om vad som egentligen hände när Damon Suzuki hoppade av Can, skivorna efter Future Days. Vi pratar om olika. Självbild till exempel. En av oss kan läsa av folks mellanhavanden innan de själva kan det. Den och den kommer att bli ihop fastän de inte ens gillar, knappt ens känner, varandra ännu. Men kan man placera in sig själv i det? Kan man se hur man själv kommer att reagera innan man hamnar i ett läge, oavsett vilket, men vi menar inte rena krislägen som våld mot den egna personen, dödsfall i familjen. Vi menar vid förälskelse. Svek. Vardagliga situationer.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Samtidigt, vid sidan av

Märkligt hur sommaren kan få mig att hamna ur fas med samtiden. Inte för att samtiden har särskilt mycket att erbjuda. Mer än den i min omedelbara närhet; skolavslutningar, frågor som rör hur vi ska sy ihop den yngstes allra sista dagar på dagis.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Slutspel

När detta skrivs är vi i slutspelstider. Jag menar basketen, basketligan. All annan sport skiter jag mer eller mindre i. I bemärkelsen att jag låter det styra min vardag i alla fall.

Fria Tidningen

© 2025 Fria.Nu