Men man måste jobba, även om ens femåring tycker det är orättvist att de äldre får sova till tolv eller vara på dansläger hela dagarna. Varför ska han få kortare sommarlov bara för att han är mindre. Och när det är slut, lovet, börjar han skolan. Men samtiden. Jag skiter till exempel så mycket i kungabröllopet att det kan ingen knappt ens fatta. Och fotbollen, svårt att uppbringa intresse ens för den, något jag i vanliga fall kan tänka på så mycket att jag glömmer mat och sömn.

Förra året, för ett år sedan, var jag på semester, utomlands, jag och ungarna och mina syrror och deras. När jag kom hem hade Sverige typ vunnit ett EM eller vad det var och Michael Jackson hade dött. Det var som en tidsmaskin. Jag åkte iväg juni 2009 och kom hem 20 år tidigare. Så kändes det.

Nu, alltså jag vet inte. I år är det som om tiden pågår vid sidan om hela tiden. Men jag har uppfattat att Moderaterna fått en låt av något gammalt fyllo från Just D, ett aningen yngre och en kvinna ingen människa med öron någonsin hört talas om. Rätt åt dem, tycker jag.

Valår är annars en annan sådan grej som när jag var bara några år yngre kunde få mig på fötterna. Jag gillar när det polariseras och folk för en gångs skull visar var de hör hemma. Sedan tar den slut, ilskan, och året innan nästa val har man glömt hur arg man var.

Man ser att någon som fram till helt nyss var ens ideologiske fiende får Karamelodiktstipendiet och nästan gläds för deras skull. För man har glömt. Oavsett vem som vann just det valet så blev det mest likadant i alla fall. För även där känns det som jag går lite på sidan av hela tiden. Höger, vänster, vem bryr sig. Moderaterna eller Socialdemokraterna; det är samma sak. Kanske är det just likriktningen som fått mig att tappa tron på demokratin. Om det bara ska handla om att välja mellan skit och bajs vill jag inte vara med. Och påstå inte att det är någon skillnad, det är ju inte det. Miljöpartiet, Vänstern. Samma lika. De borgerliga dumhuvudpartierna ids jag inte ens skriva namnen på.

Samtidigt: jag stör mig mer på individkulten än något annat. Hur allt ska anpassas efter ens egna behov hela tiden. Det, om något, är det som urholkar demokratin. Internet är antagligen den bästa uppfinningen genom tiderna, men fan vad man kan vara Sig Själv nu för tiden. Eftersom man inte behöver dela upplevelser och erfarenheter med andra på samma villkor längre utvecklar vi, som art skulle jag vilja säga, en psykopatisk sida: vi tränar så sakteliga bort vår förmåga att känna empati med den som inte skräddarsyr sin tillvaro lika sömlöst som en själv. Ingen lyssnar på radio, man gör sina egna spellistor, man kollar inte på nyheterna, man skummar dagstidningarna på nätet och läser det man tycker verkar intressant.

Och det är ju grymt. Hade det varit för femton år sedan, tio till och med, hade jag antagligen blivit galen av att läsa, se och höra om kronprinsessan.

Jag hade antagligen inte suttit här och skrivit det, jag hade suttit tvångströjad och mumlat osammanhängande någon helt annanstans. Synd, tänker ni nu. Att det inte blev så istället. Men där ser ni! Säger jag då. Det är internets fel, individualismens. Hade det varit lite mer proletariatets diktatur, lite censur, hade ni ju sluppit det här och mig. Och barnen kanske hade fått vara bara barn lite längre, inte behöva börja skolan och anpassa sig när de bara är fem stackars små år. Just det är ju i och för sig mer i linje med Arbetslinjen, korvstoppningen, avvecklingen av fantasin och den fria viljan ska börja tidigt. Friheten på internet kommer nog ändå att göra individer av dem så småningom. Det är rörigt, det är det. Bättre att röra sig lite vid sidan av.