Slutspel
När detta skrivs är vi i slutspelstider. Jag menar basketen, basketligan. All annan sport skiter jag mer eller mindre i. I bemärkelsen att jag låter det styra min vardag i alla fall.
När Manchester United åkte ur Champions Leauge i kvarten mot Bayern München gick jag visserligen och la mig på dåligt humör, men det var inte mer med det. Det kan lika gärna ha varit något jag åt eller inte åt. Det är annorlunda med basketen. Det är dessutom den enda sport jag själv hållit på med. Gud vad dålig jag var. Jag hade inget bollsinne, det har jag aldrig haft. Men det var roligt, jag var bara barnet, och regelverket och spelförståelsen sitter sedan dess inympade i mig som klor i Wolverine.
I skrivande stund står det 2–1 i matcher till Norrköping mot Plannja. Plannja är från Luleå om ni inte visste. De har vunnit Basketligan överlägset flest gånger. Norrköping näst mest. Det är med andra ord en drömfinal. Jag funderar dag och natt kring min all star-femma. Till ingens glädje, till ingen nytta. Det känner jag mig nödgad att påpeka. Mina utsikter att få denna publicerad och läst är inte större än Henry Kissingers chanser att få fredspriset.
Men, vänta nu?
I såna fall: George Gerwin (Norrköping), Andrew Mitchell (Solna), John Rosendahl (Plannja), John Williamson (Plannja). Sen blir det svårt. Håkan Larsson (Plannja) är och har alltid varit grym, dessutom är han kompis med min syrra, något jag skryter med så fort tillfälle ges. Men han är lite ojämn och Mitchell (även Gerwin, Norrköping Dolphins ostoppbare guard, i viss mån) är samma spelartyp, men gör fler poäng. Vad som åtminstone på pappret, skulle behövas är en lång center. En Jocke Kjellberg (Norrköping) i såna fall, även om han är lite mager så är han snabb och hyfsad som allroundspelare. Men det får lov att bli 196 centimeter korte Fred Drains, Norrköping. Han är egentligen ofattbar. Han fyller 39 i år och kan stoppa vem som helst.
Laget blir lite kort och ålderstiget, jag vet det, men vilka skulle kunna stoppa dem? Just det, ingen i Sverige i alla fall och den dagen svensk herrbasket på allvar når utanför gränserna är vi alla dementa i alla fall och har glömt den här krönikan.
För övrigt tror jag att Dolphins vinner guldet, tyvärr tror jag det. Plannja sliter varg men de kommer inte räcka till. Ett Luleådrag jag känner igen mig i: Lyft med ryggen, liksom. Ta ut förlusten i förväg så blir man gladare om man skulle vinna. Även om man inte gör det.
Jag har jobbat lite. Inom journalistiken. Det passar mig inte särskilt bra. Har dålig koll på vad som har nyhetsvärde och inte, är inte så nyfiken eller ens intresserad av framgång eller motgångar. Saknar den där hänsynslösheten man måste ha som god journalist. Jag skriver om Nöje. Med versal.
Hälften av tiden går åt att motivera varför jag inte skriver om det som kan tänkas vara intressant för norrbottniska läsare. Jag har mest hållit på med annat. Försökt göra kulturjournalistik av populärkultur. Jag skrev en grej om krigsfilmer som jag är nöjd med, intervjuade några svenska textförfattare om vad som gör just dem bra. Uppmärksammade några lokala band som verkligen förtjänar uppmärksamhet. Fast var de skulle behöva uppmärksammas är egentligen utanför Norrbotten och de verktygen har jag inte. Och helst av allt vill jag bara lyssna på Slip It In med Black Flag och göra låtar på gitarren. Spela och sjunga, allt annat är mig undantag.
Hemmapappa med turnéklausul, så ser drömmen och verkligheten ut. Synd bara att jag ständigt befinner mig i strid med det monetära systemet. För så fattig är jag just nu. Man kan tro jag är emot pengar. Så dumt.
<h2><a href="http://www.fria.nu/byline/mattias-alkberg">Mattias Alkberg</a><br>är artist och <br>fristående <br>krönikör för <br>Fria Tidningar.</h2>