Sonny Wåhlstedt började må dåligt när han var 28 år. Tillståndet utlöstes av en konflikt på jobbet mellan två grupperingar, där Sonny Wåhlstedt hamnade mitt emellan och därmed inte kom att tillhöra någon av gemenskaperna.

– Det var en tuff period. Blir man utstött och osynliggjord i en grupp kan man till slut stöta ut sig själv. Man börjar identifiera sig med utanförskapet och utvecklar självförakt, säger han.

Han började känna skam, rodna och skaka med händerna och han hade ofta så hög andhämtning att folk hade svårt att höra vad han sa.

– Jag stod ensam i min egen isolering, men lyckades ändå börja köra taxi. Jobbet räddade nog livet på mig. Jag behövde vistas i samhället för att inte mista allt.

När han inte arbetade isolerade han sig. Samtidigt sökte han förtvivlat hjälp hos flertalet läkare inom primärvården. Ingen diskuterade vare sig terapi eller diagnos. Efter femton år tappade han till slut lusten att leva.

– Jag blev desperat. Som en sista åtgärd ringde jag runt till psykologer i hela Göteborg. Det fanns ingen ledig tid de närmsta sex månaderna. Jag visste att jag aldrig skulle stå ut så länge. Jag föll ihop i soffan och grät.

Två dagar senare gav han det ändå en ny chans. I telefonkatalogen fick han av en slump syn på en annons från Ångestsyndromsällskapet i Göteborg.

– Först tänkte jag att det inte lät särskilt lockande. Vem vill vara med i ett sådant sällskap? Men jag bestämde mig ändå för att ringa.

En vänlig röst bjöd in honom till ett samtal. Så inträffade det som inte hade hänt inom primärvården på femton år: en person sa ”Sonny, berätta, hur ser dina problem ut?”

– Efter att jag pratat i fyrtiofem minuter sa personen att det lät som att jag hade social fobi.

– Diagnoskriterierna stämde exakt in på mina problem. Jag fick också reda på att det fanns behandling, bland annat kognitiv beteendeterapi, KBT. Genom strukturerad träning och social samvaro blev jag så gott som frisk på ett år.

Innan Sonny Wåhlstedt började må dåligt hade han varit politiskt aktiv i tio år och nu kände han sig redo att återuppta det politiska livet. Han blev förbundsordförande för Ångestsyndromsällskapet Riks och var plötsligt tillbaka i den intressepolitiska hetluften. I dag har han gått vidare till att arbeta med suicidprevention. Han är även ordförande i Nationell samverkan för psykisk hälsa i Göteborg, NSPHiG, ett nätverk av patient- och intresseföreningar inom psykiatriområdet.

– Nu mår jag bra, men jag lever med ärret i själen. Ibland hamnar jag i sammanhang där mina tidigare rädslor slår igenom, men då använder jag KBT-tekniker och kommer snabbt på rätt spår igen. Jag gör ofta liknelsen att det får göra lika ont i ett ärr i själen som efter ett benbrott i Sälen.