Jag gick in i en magisk värld, en psykos. Till en början svävade jag bara in i magin på fritiden. I ungefär sex månader var jag i gränspsykos, samtidigt som jag arbetade. Sedan slog den akuta psykosen sina klor i mig och jag hamnade inom den psykiatriska tvångsvården.

Vid den här tiden hade jag just fått en ny och mer avancerad befattning. Jag skulle precis påbörja det nya arbetet, men dök inte upp. Företaget tyckte att jag struntade i allt. Och det är kanske inte så konstigt. För vem får egentligen reda på att man hamnat inom slutenvården, bakom låsta dörrar?

Nåväl. När jag blev utskriven kallades en företagsrepresentant till ett rehab- möte med Försäkringskassan, men representanten uteblev. Istället ringde företaget upp och erbjöd mig några månadslöner för att säga upp mig. Min läkare avrådde mig.

Det tog sex år innan jag orkade ta kontakt med arbetsgivaren igen. När jag undrade varför de inte hört av sig under alla år blev svaret att de inte visste hur de skulle bemöta det här med psykisk sjukdom.

Jag kände mig besviken. Jag hade ju själv arbetat med uppsökande verksamhet när det gällde andra problemområden inom företaget. Företagshälsovården var dessutom väl ansedd. Det hela slutade med att jag sade upp mig.

Nyligen träffade jag en arbetskonsulent som sysslade med att motivera människor ut i arbetslivet. Han delade upp sina klienter i tre stereotypa grupper, och hade en skala mellan noll till tio där målet var att komma till tio, vilket innebar full arbetskapacitet.

Den första gruppen var högmotiverade och behövde bara en liten knuff för att nå upp till tio. Den andra gruppen behövde lite mer stöd och den tredje väldigt mycket. Allt handlade om att nå upp till tio.När jag försökte placera in mig själv i någon av grupperna insåg jag att det fattades en, nämligen vi som redan är övermotiverade. Vi som kanske ligger på tjugo på skalan, som ger max under arbetstid, och som vill bekräftas och finnas till. Bakom hemmets dörrar ligger vi ofta raklånga och psyket blir lidande. Vi behöver inte motivation utan en handbroms.

Efter att jag sagt upp mig försökte jag hitta nya vägar i livet. Så hittade jag Inre rum, där jag nu varit aktiv ett par år. Jag började med att arbetsträna, försiktigt och ett steg i taget. Nu har jag en halvtidsanställning och försöker samtidigt att bygga upp ett eget företag.

Min väg tillbaka har tagit tid, och måste fortsätta ta tid. Om jag blir övermotiverad riskerar jag att hamna i en bältessäng bakom låsta dörrar i slutenvården.Innan jag diagnostiserades med en psykossjukdom ansågs jag vara utarbetad. Jag hade tagit i för mycket.

Så ska vi skapa möjligheter för alla att delta i arbetslivet gäller det att inte låsa fast sig vid ett synsätt. Vi måste vidga perspektiven. Att pusha människor ut i sysselsättning kan vara bra för vissa. För andra kan det vara förödande att bli övermotiverad, att vilja för mycket och att vara för stark för sig själv.