Upptakten till mitt konstnärskap började år 2003. På den tiden sov jag sjutton timmar per dygn, åt neuroleptika och lugnande medel. Jag levde i ett vakuum.Trots mitt tillstånd tog jag mig till Kortedalas aktivitetshus Sekelhuset, och kom där med i en målargrupp. Jag glömmer aldrig känslan när jag satt där moloken på en pall medan kursledaren plockade fram olika konstböcker.

På den tiden hade jag märkliga kramper i kroppen, och medicinerna låg som en tung hätta över huvudet som lade lock på hela min tankeverksamhet.

Kursledaren började med att visa en bok med föremålsbilder som jag skulle kunna måla av. Bara tanken på att ge mig i kast med att få in rätt perspektiv på saker och ting gav mig prestationsångest. Det kändes för kravfyllt. Jag snurrade några varv på pallen.

Kursledaren gick då efter en bok om färglära. Även det kändes för krävande. Men så kom hon med en bok som fullständigt grep tag i mig, en bok om det surrealistiska måleriet. Jag blev totalt uppslukad, och jag brukar säga att jag där mötte Salvador Dali och hans influenser av Sigmund Freud. Jag fann ett språk för mitt inre, ibland mardrömslika, tillstånd. Psykosen.

Jag insjuknade i akut psykos första gången 1999. Livet rämnade och blev likt en vaken mardröm. I dag kan jag se att mina återkommande psykosgenombrott egentligen var ett iscensättande av min inre problematik. För mig handlade det om ett identitetssökande. Jag var tvungen att ramla igenom mig själv, regrediera, för sedan hämta upp de delar som krävde att få komma upp i ljuset.

Det är nu åtta år sedan den där dagen på målarkursen, och jag vill påstå att sedan dess har allt varit möjligt för mig att uttrycka via konsten. Den har blivit ett sätt att kommunicera, att samla ihop och förstå mig själv.

När jag målar framställer jag inga glada verk. Jag plockar fram allt det hemska och smärtande. För mig har vägen ut ur ett liv med psykisk ohälsa gått genom smärtan. Att jag vågat möta det onda, all ångest och allt lidande.

Jag har även haft en psykolog som fungerat som en guide ut ur mörkret. Parallellt med terapin, som pågick i fem år, använde jag konsten som ett sätt att överbrygga min splittring mellan känsla och intellekt. Genom både terapin och skapandet har jag mött och bearbetat många undanträngda behov och känslor.

I dag kan jag mestadels förstå vad jag känner och varför. Jag känner tillit till mig själv, även om livet känns tungt ibland. Jag har mycket som vill uttryckas, men som är svårt att förklara. Genom konsten når jag fram, och i skapandet fylls mina lungor med syre.