I en ny rapport om stödinsatser till barn som har upplevt våld i hemmet konstateras att det finns flera brister inom socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrins arbete. Utvärderingen är gjord av en forskargrupp från Göteborgs, Karlstads, Örebro och Uppsala universitet, på uppdrag av Socialstyrelsen.

Bland annat visar studien att det sällan görs någon riskbedömning av barnets och mammans situation, trots att över hälften av barnen i studien fortsätter att ha regelbundet umgänge med pappan, som också är förövaren.

– Det är många av de mammor och barn som vi har intervjuat i utredningen som uttrycker en stark oro för det här. Det kan säkert vara jättebra i många fall att barnet får träffa sin förälder. Men problemet är just att man inte gör någon risk- eller skyddsbedömning av pappornas beteende och barnens situation. Risken blir att barnen kan fara illa, säger projektledaren Anders Broberg, professor vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Många våldsutsatta barn får inte heller rätt specialisthjälp eftersom båda föräldrarna då måste ge sitt samtycke, vilket kan bli problematiskt om den ena föräldern är förövaren.

– Vi har en väldigt stark berättelse i Sverige av att barnet behöver båda sina föräldrar. I normalfallet när båda föräldrarna stödjer barnet och dess behov är detta sant, men den starka betoningen på vad som är bäst för barn i allmänhet gör att det blir svårt att se det i undantagssituationerna då en eller ingen av föräldrarna är bra för barnet. Barns bästa i allmänhet måste skiljas från barns bästa i utsatta miljöer, säger Anders Broberg.

Ett annat problem som rapporten lyfter fram är att de särskilda verksamheter som har uppdraget att vara ett stöd för barn som har upplevt våld i hemmet, och som ska fungera som ett komplement till den ordinarie verksamheten, även tar emot svårt psykiskt sjuka eller traumatiserade barn, som behöver specialiserad hjälp.

– Det har de här verksamheterna varken resurser eller kompetens till. Men i och med att de här verksamheterna finns riskerar de i värsta fall att bli en ursäkt för andra att inte göra någonting. Till exempel borde barn- och ungdomspsykiatrin rätteligen ha kunskapen och kompetensen för att ge specialistbehandling, men den kan säga att barnen hör till socialtjänsten eller att det redan finns verksamhet för de här barnen, säger Anders Broberg.

Enligt honom handlar det inte om en otydlig ansvarsfördelning utan om att socialtjänsten och BUP i vissa fall inte tar sitt ansvar.

– Vi måste därför få till det som vi kallar en insatskedja så att barnet får hjälp på den nivå som det har behov av. Basinsatserna utmärkta för väldigt många barn, som behöver bli sedda och hörda, medan de barn som är allvarligt traumatiserade eller har andra psykiska problem behöver få hjälp på en annan nivå.

Bo Lundin är verksamhetschef för barn- och ungdomspsykiatrin i Kalmar län. Han har sett en del av rapporten och håller med i viss del av kritiken som lyfts fram.

– Jag kan tänka mig att vi har missat en del när det gäller att skriva till exempel riskbedömningar, vilket är känsligt och ganska svårt att fråga om. Vi har pratat mycket om det här och hur vi ska göra en bättre bedömning. Ledningsgruppen kommer att titta på det här i början av året och vi kommer använda oss av rapporten för att få till förbättringar, säger han.

Rapporten är ett preliminärt resultat från den nationella utredningen ”Barn som bevittnat våld mot mamma” och slutrapporten beräknas komma till sommaren. Socialstyrelsen kommer att uttala sig om rapporten först nästa vecka.