Tack och lov då för en bok som Samtidsislam – Unga muslimer i Malmö och Köpenhamn som lyfter fram den stora majoriteten av vanliga Svensson-muslimer jorden runt. Som påpekar att deras syn på islam är lika muslimsk som teologernas. Lika viktig för förståelsen av islam.

Dessa unga europeiska vardagsmuslimer ser islam mer som en renodlad universell religion, i motsats till många av deras föräldrar som kopplar tron till etnicitet, nationalitet och hemland. Författaren menar att båda dessa synsätt är likvärdigt muslimska, men då anser jag att han relativiserar för mycket.

I förlängningen skulle man då tvingas acceptera kvinnlig omskärelse som muslimsk bara för att vissa muslimer anser att det är så. Nej, det måste i rimlig mån gå att diskutera sanna och falska tolkningar av islam. Och äkta islam är en gränsöverskridande tro. Inget reservat för det gamla hemlandets traditioner.

De unga i boken har också denna icke-relativiserande hållning när de diskuterar islamistisk terror. De tar avstånd från muslimska våldsverkare och avlegitimiserar dem. Det vill säga, de menar att de är falska muslimer som missbrukar islam för att legitimera onda våldsdåd.

Samtidigt verkar de inte vara helt opåverkade av trista Mellanöstern-inspirerade internet-fantasier om en global svartmålning och konspiration mot islam. Inte heller tar de klart avstånd från släktpressen att gifta sig i den egna etniska och religiösa gruppen.

Dessa två exempel på rasism (i bred icke-raslig betydelse = ”särism”) fördöms alltså inte helt entydigt av alla de nio unga vuxna muslimska Örestadsbor som djupintervjuas i boken.

De nio ungdomarna är män och kvinnor, araber-pakistanier-perser, med olika grad av tro på och intresse för islam som trosuppfattning. Precis som kristna kan variera mellan Knutby-fanatiker och de som bara dyker upp i kristna sammanhang vid dop, bröllop och begravning (som undertecknad), kan förstås islam variera mellan ateistiska ”kulturmuslimer” och afghanska talibaner. Det är en åsiktsbredd som kommer fram i boken.

Tyvärr finns bland dagens unga muslimer kvardröjande drag av kvinnoförtryck, av dubbelmoral för män och kvinnor, och av en oförmåga att se slöjan som en patriarkal könssegregerande symbol. Liksom rester av tanken att islam har monopol på sanningen. Men utvecklingen verkar gå åt rätt håll, med unga muslimer som skapar en blågul och sekulariserad tolerant islam. Framför allt skapar de en privatiserad islam, tron som ett individuellt val. Samma utveckling som kristendomen har genomgått.

De unga betonar också islam som social moral, inte som vanemässiga ritualer, etnokulturella traditioner, gubbdominerat församlingsliv eller ytliga synliga markörer som slöjan. Här menar jag personligen att de uttrycker den äkta islam, med dess budskap om rättvisa, jämlikhet, solidaritet och globalt brödraskap.

Den delen av sann praktiserad islam i form av människokärlek är de fullt fria att utveckla i det moderna samhället (jag välkomnar det!). I jämförelse med det verkar det futtigt att beklaga bristande västlig acceptans för ytliga struntfrågor som burka, fasta och halal.

Jag menar alltså att det är felaktigt att kritisera det sekulära samhället för att vilja osynliggöra de religiösa. De troende kan bära sina religiösa symboler på fritiden. Och de kan överallt och alltid, i hemmet, under fritiden, och på jobbet uppföra sig som deras religion säger utan problem. Det vill säga vara goda, moraliska och medkännande medmänniskor.

Jesus säger ju att de kristna ska älska sin nästa såsom sig själva. Och i tidningen Tro & Politik hittade jag följande citat från Koranen: ”Gud befaller att rätt och rättvisa ska råda människor emellan och befaller dem att göra gott”.

De unga muslimerna beklagar ibland att de tvingas svara på frågor om extremistisk islamism. Progressiva muslimer (som de i den religiösa vänstersocialdemokratiska broderskapsrörelsen) säger ibland samma sak. De vill hellre kritisera kapitalismen och prata om hur samhället ska (åter)byggas mer rättvist, jämlikt och solidariskt.

Välkommen till världen och verkligheten, säger jag, som i egenskap av vänsterengagerad hela livet har fått Sovjetunionen stoppat i halsen. På samma sätt kommer muslimer alltid att få Iran och talibaner stoppade i halsen. Folk kommer alltid att ställa muslimer mot väggen för dåliga former av islam, och socialister mot väggen för dåliga former av socialism.

Det är tyvärr oundvikligt, så det är bara att bita i det sura äpplet.

Ett plus är att Samtidsislam delvis är skriven i uppiggande lättsmält serieform. Negativt är att den är dåligt inbunden – mitt recensionsexemplar har redan gått sönder i ryggen.

Trist är också att författaren breder ut sig alltför mycket akademiskt-intellektuellt torrt på bekostnad av det levande vardagssamtalet med de intressanta unga muslimerna.

Högerpopulister och högerislamister för båda fram – i förstärkande växelverkan – nidbilden av islam som oföränderlig och oförmögen att anpassa sig till den västliga moderniteten. Bokens unga muslimer med sina sinsemellan olika och över tid föränderliga förståelse av islam motbevisar den falska bilden av muslimsk tro.

Förhoppningsvis kommer dessa unga muslimers barn att vara helt integrerade och naturliga, självklara delar av framtidens Europa. Den från Mellanöstern komna invandrarreligionen kristendom klarade av den processen. Varför skulle inte islam klara den?

Bokens författare kritiserar mångkulturalismen som leder till klassificering, etnifiering, etnocentrism och grupptänkt mångfald – ett identitetsmässigt kollektivtänkande som både släkt och majoritetssamhälle ofta har betonat. Det riskerar att osynliggöra muslimer som unika individer/medborgare i samhället.

Men de intervjuade unga människorna med muslimsk bakgrund ger hopp om motsatsen. De tänker själva och vägrar att reducera sig själva till stereotypa generaliseringar av muslimer.