Realsocialismens och vänsterns försvagning leder till att samhälleligt missnöje kanaliseras till den växande radikala islamismen världen över. En del vänsterintellektuella kommer att politiskt närma sig muslimsk fundamentalism (Malik pratar mest om Storbritannien). Vissa marxister blir själva militanta muslimer, enligt Från fatwa till jihad – så förändrade Rushdieaffären vår verklighet.

Författaren och statsvetaren Kenan Malik är britt med en indisk-hinduisk-muslimsk sociokulturell bakgrund, och en antirasistisk och trotskistisk vänsterpolitisk bakgrund. Han chockas av att i Bradford träffa en gammal partikamrat från Socialist workers party som genomgått en metamorfos till en ny identitet som islamisk fundamentalist. Det inspirerar Kenan Malik till att undersöka de förändringar i västvärlden som, enligt honom, möjliggjorde såväl Rushdieaffären som de efterföljande terrordåden i New York, London och annorstädes.

En bakgrund till den islamiska högerradikala terrorismen är, enligt Kenan Malik, de västliga samhällenas tilltagande individualisering, fragmentering, moralupplösning och urholkning av breda samhälleliga och nationella identiteter. Det leder (bland västliga muslimer) till ett existentiellt sökande efter tillhörighet, identitet och gemenskap.

För terrorister är, som även många andra skribenter påpekat, mer sällan okunniga religiösa fanatiker från fattiga länder. De är snarare utbildad medelklass integrerad i väst, som ”blev religiösa först när de gått med i jihad”. Efter att ha alienerats (förfrämligats) från sina föräldrars traditionella kultur och religion fann de i islamism en ny identitet (dock mer i Europa än i USA, där många muslimer köpt den amerikanska drömmen, enligt Malik).

Författaren menar, som många islamkännare, att islamism inte är en återgång till traditionell religion. Trots sin kritik av det moderna västerländska samhället är islamisterna själva formade av moderna värderingar, handlingar, mönster och språkbruk. De använder det förflutna för att omforma det nuvarande (därför kan islamismen, liksom fascismen, betecknas som reaktionär modernism, skribentens anm.).

Många andra har som Kenan Malik påpekat att den globala, individualistiska nyliberala revolutionen (hos en social varelse som människan) har skapat lokala och kollektivistiska motreaktioner av etnisk, nationell, kulturell och religiös karaktär. Detta speciellt som den socialistiska klasskampstanken har försvagats, och vänstern, enligt författaren, låtit klass överflyglas av identitetspolitik.

Detta är en annan bakgrund till muslimsk terrorism, förklarar författaren. Inför den starka rasismen i Storbritannien, och inspirerade av Black power-tänk, valde vänstern ”svart självorganisering” som en tillfällig politisk taktik (”svart” var en gemensam invandraridentitet då). Men detta gled över i ett separatistiskt hävdande av svart identitet, kulturell åtskillnad, etnisk särskildhet och gruppbaserad egenutveckling.

Vänsterns mångkulturalism blev med tiden officiell statlig politik (i Storbritannien). Mer sällan på grund av krav underifrån från de olika invandrargrupperna själva, och mer uppifrån. Myndigheterna ingick en allians med de traditionella ”community leaders” bland invandrargrupperna. Pengar fördelades gruppvis vilket gjorde att kampen om resurser än mer stärkte samhällets uppsplittring i många monokulturer. Storbritannien blev ”en gemenskap av gemenskaper” (vilket sågs som positivt).

Ett resultat av denna stamtänkande mångkulturalism blev en söndring mellan de asiatiska och de afrokaribiska invandrargrupperna, vilka tidigare mer identifierat sig i gemensamma klasstermer. Rena strider bröt ut dem emellan.

Den tribalistiska mångkulturalismen utgjorde ytterligare en västlig bakgrund till islamism och terrorism, påpekar Kenan Malik. Enligt honom bidrog multikulturalismen till att radikala delar av islam fick sitt grepp om muslimska samhällen (understödda av rivaliserande sunni-Saudiarabien och shia-Iran).

Muslimsk terrorism beror varken på islams inneboende aggressivitet, eller på västs utrikespolitiska ondska i tredje världen – två vanliga vulgärförklaringar. För varför skulle då terrorismen blomma upp under bara de senaste tjugo åren? undrar Kenan Malik. Islam fanns ju innan dess – liksom västs imperialism.

Han kritiserar hur vänstern och de västliga samhällena backat från universellt upplysningstänkande, demokrati, sekularisering, yttrandefrihet och lika rättigheter för alla medborgare som individer. Allt mer tvångsinordnas människor i etno-religiös-kulturella grupper, som vore dessa monolitiska block – istället för ansamlingar av personligheter med sinsemellan mycket olika åsikter, och grader av religiositet.

I den processen osynliggörs den vanliga muslimska majoriteten (särskilt kvinnorna) till förmån för bokstavstroende radikalislamister med anspråk på att vara islams sanna företrädare, med rätt att påtvinga majoriteten sina trossatser.

Och de har lyckats lura i många att enbart skäggiga fundamentalister är ”äkta muslimer”.

I bakgrunden hamnar (rakade) sekulära, demokratiska och privattroende muslimer, som inte känner sig ständigt kränkta av konst och kritik (och dessutom har profeten Muhammed historiskt avbildats av muslimerna själva i olika delar och tider av umma – islams värld).

Varken den islamofiliska mångkulturalismen, som kulturrelativistiskt accepterar alltför mycket, eller de rabiata islamofobiska anhängarna till ”civilisationernas krig”, som förkastar allt i islam, har rätt enligt Kenan Malik. De ser båda felaktigt ”islam” som en enhet, vilket det är lika lite som ”väst” är det. Att fördöma fundamentalism och dess avläggare radikal islam, är alltså inte att fördöma islam i sig.

Boken är intressant och läsvärd, men har ett alltför västligt perspektiv på världen (och liberalt, trots kritiken mot liberalerna för att de ”internaliserat fatwan”).

Då gillar jag mer författarens inställning i den artikel han nyligen hade införd i Göteborgsposten. Där påpekar han att de moderna upplysningstankarna inte har något i sig att göra med ”väst” respektive ”islam” (om nu dessa luddiga begrepp ska användas som enheter) – de tillhör hela mänskligheten. Medeltidens europeiska kristna hade samma antisekulära och odemokratiska tänkande som dagens islamister. Vissa européer har det än i dag (samtidigt som de ofta är islamofober).

Å andra sidan bidrog många muslimska intellektuella i det förflutna till den europeiska renässansen och upplysningen. I vår tid tar den stora majoriteten av Europas och USA:s muslimer avstånd från islamism och terrorism. Och opinionsundersökningar i det arabisk-muslimska Mellanöstern visar otvetydigt på ett mycket starkt folkligt stöd för politisk demokrati som den bästa styrelseformen.

Som Kenan Malik skriver: ”Islamisternas terror är ett svaghetstecken. De får inte världens muslimer med sig i sin internationalistiska kamp för ett nationsöverskridande återupprättande av det gamla muslimska kalifatet (ett enhetligt gränslöst styre av islams värld).

Världens muslimer säger nej till global islamistisk teokratisk diktatur – vilket är en politisk kamp mer än en religiös”.

Kampen står inte mellan islam och kristendom, eller mellan Västerlandet och Österlandet. Den står mellan politisk och religiös totalitarism versus demokratiskt dito.

Och den kampen förs inom alla länder, kulturer, och religioner – inte mellan dem.