Stockholms kulturförvaltning har en grupp som heter Kulturstrategiska avdelningen. Den gruppen ska genomföra den nya kulturpolitiken i Stockholm i praktiken. Jag läste en projektutvärdering av en så kallad ”etnisk förening” som ägde rum för ett år sedan.

Den externa konsulten som gjorde utvärderingen skriver: ”från och med 2008 ges kultur-och integrationsstöd, som tidigare haft separata regelverk, i ett gemensamt regelverk. Detta innebär att samtliga ansökningar ska prövas utifrån såväl en kultur- som en integrationsaspekt”.

Utredaren fortsätter: ”för de etniska föreningarna har detta inneburit att den utåtriktade verksamheten väger tyngre i bedömningen än tidigare”.

Kulturstrategiska avdelningen beviljar inte längre medel för att de så kallade etniska föreningar ska kunna betala hyran och samla sina medlemmar bara för att fika och umgås, utan numera ställs krav på de invandrarföreningarna medan inga krav ställs på de svenska kulturgrupperna.

Kulturstrategiska avdelningen skriver på sin hemsida att ”samtidigt är det lika viktigt att föreningslivet öppnar upp sin verksamhet för nya samarbeten och gör den mer utåtriktad”. Däremot ställer Kulturstrategiska avdelningen inga krav på de fria svenska kulturgrupperna om att de ska samarbeta med exempelvis etniska föreningar.

De fria grupperna särbehandlas i bidragsfördelningen, dels har de inga kulturpolitiska motprestationer att redovisa, det vill säga inga krav på integration eller stöd till andra grupper och dels får de oftast de stora pengarna. Det är så den strukturella diskrimineringen fungerar i dagens Sverige. Denna kulturpolitik bidrar till att de flesta så kallade ”fria kulturgrupper” sakta men säkert förvandlas till små institutioner som inte vill veta något om ett eventuellt samarbete med varken etniska föreningar, smala kulturgrupper eller amatörer.

När man vänder sig till dessa små institutioner eller kulturgrupper – som för övrigt är bidragsberoende annars slutar de att skapa kultur, till exempel Teater tribunalen eller Alias teatern – beter de sig som om man söker audiens hos kungen. De har inte tid, de ber en att återkomma om några månader och så vidare.

Det andra sättet att bli av med förfrågningar om samarbete är att dessa ”fria svenska kulturgrupper” redan är färdiga med sin planering eller förklarar hur pass svårt de har det och hur mycket de kämpar för att överleva. Med andra ord; inga konkreta kulturpolitiska åtaganden, kännetecknar dessa små institutioner, utan snarare en nyckfull attityd kring deras fria skapande och en självgodhet utan make.