Skolminister Gustav Fridolin och kulturminister Alice Bah Kuhnke skrev tillsammans i Expressen den 26 januari att den svenska skolan ska genomsyras av kulturen. Genom ”estetiska lärprocesser växer barnets naturliga lust för att lära, och ojämlikheten i skolsystemet utjämnas”, skrev de.

Tanken är inte bara god utan rätt, men kräver en omstrukturering av den didaktiska plattform som varje skola vilar på. Arbetsmetoden har funnits sedan länge, men tillämpas sällan i de svenska skolorna. Detta beror inte på brist på pengar eller tid utan det beror i stort sett på brist på intresse och kompetens från oss pedagoger i mellan- och högstadiet.

Redan i lagtexten ”En förnyad lärarutbildning (Proposition 1999/2000:135)” slogs det fast att lärare bör sträva efter att integrera kultur i skolans vardagliga arbete, på ett sådant sätt att konstnärliga arbetsmetoder blir en kunskapsväg som öppnar dörrar mellan kulturliv och skola. År 2003 anmärkte forskare och pedagoger att statiska skolmetoder och konsumtionssamhällets estetik fortfarande dominerade över innovation, nyfikenhet och kreativitet. Åtta år senare, år 2011, konstaterade Skolinspektionen att musikämnet sällan ingår i ämnesövergripande arbeten, trots intentionerna.

En innovativ pedagogisk plattform med integrerade estetiska läroprocesser kräver ett didaktiskt arbete med lateralt tänkande enligt Edward de Bonos modell med flera möjliga kunskapsvägar att erfara och flera möjliga svar så att barnen både reproducerar och producerar kunskap och mening med lust och vilja.

Den nya lärarutbildningen inkluderar visserligen estetiska lärprocesser som en metod, men tyvärr är antalet studietimmar för varje estetiskt uttrycksspråk väldigt begränsat. När det gäller bildämnet nöjer sig många lärare med att bedriva en ”modest estetik” enligt Thavenius beskrivning – det vill säga att pyssla, reproducera, kalkera, kopiera, bygga för byggandets skull, måla och rita av efter recept, i en pedagogik där den okritiska anpassningen råder och styr.

Ett utmärkt exempel på estetisk metod var däremot programmet Skapa och Lära som grundades 2002 i Kista. Det blev ett berikande sexårigt samarbete där rektorn på Husbygårdsskolan lyckades integrera konstarter med syftet att bejaka olika intelligenser efter Howard Gardners teorier och samtidigt vidareutveckla inlärningsstilar. För att tala med Gardner: Poängtalet i ett intelligenstest säger en hel del om hur bra man är på att tillägna sig det kunskapsstoff som våra skolor förmedlar. Men det säger inte mycket om hur bra man kommer att klara sig senare i livet. Läxförhör, nationella prov och betyg är endimensionella intelligenstester som utesluter.

Det estetiska genomsyrar samhället. Men det utnyttjas mer av kommersiella krafter, inklusive pornografi och konsumtion, än vad skolan och bildningen gör. Denna verklighet går inte att förändra så länge som kärnämnena ställs mot andra ”mindre viktiga” sysselsättningar, eller uppdelningen mellan konst och vetande kvarstår i skolan.

I praktiken vill skolpolitiken först och främst forma kontrollerbara individer som kan räkna, läsa och skriva på svenska och engelska. Allt annat har ett andra värde eller rättare sagt mindre värde för vad skolan tycker att en individ ska kunna. Meningsskapande aktiviteter skulle innebära en ständig omformulering och risktagande om vad kunskapandet kan bli från dag till dag, där barnets nyfikenhet, erfarenheter och verklighetstolkningar aktualiseras i både planeringen och didaktiken, så att lärandet tillåter alla slags intelligenser att komma till tals. Att arbeta med ”levande kunskap” går definitivt att göra med estetiska lärprocesser som verktyg och bidrar till en bred och samverkande uppfattning om att alla ämnen är lika viktiga och ger likvärdiga förutsättningar för att alla individer ska lyckas.

Flera skolor inkluderar barn i behov av särskilt stöd när det gäller de praktiska estetiska ämnena, men när det gäller de så kallade kärnämnena arbetar dessa barn i små grupper och utesluts från gemenskapen. Tanken med att använda estetiska lärprocesser som verktyg för att lära sig eller skapa intresse kan vara en del av de didaktiska metoder som ämneslärarna bör tillämpa för inkludering. Men tyvärr är det så i verkligheten att de flesta lärare vill arbeta traditionellt med det verbala och skriftliga språket som verktyg. Att dansa geometri, dramatisera SO, sjunga matte, tolka prosa med instrument eller måla fritt efter mikroorganismer är fortfarande främmande inslag i ämneslärarnas kompetens, trots att det estetiska genomsyrar Lgr11.

Fortbildning i estetiska läroprocesser borde vara en självklarhet i lärarnas kompetensutveckling, men också en uppskattning av det estetiska som en lika värdig väg att finna, förstå, upptäcka, producera och erfara.