Djurrättsrörelsen behöver resa sig från sina studiecirklar och stå för sina värderingar. Det räcker med att gå upp på morgonen och öppna kylskåpet fullt av skinka att ha på mackorna, att gå ut på stan förbi alla affischer med budskapet ät mer kött och att gå förbi en restaurang eller ett snabbmatshak som luktar hamburgare – för att utsättas för lobbying från köttindustrin. Vi blir dagligen proppfyllda av de kampanjer som ständigt pågår för att vi ska göra de val andra vill att vi ska göra. Vi lever i ett samhälle där staten och företagens högsta uppgift är ekonomisk tillväxt. De behöver aldrig ta ställning till etik, moral, eller ökad lycka. Men det behöver vi. Vi som individer måste börja efterfråga det som gör livet bättre för djur, det som gör saker bättre för människor och de som arbetar på företagen. Alla förtryck samverkar, jag vill inte avskaffa ett, jag vill avskaffa alla. Målet bör inte bara vara djurens rättigheter, utan också kvinnornas, homosexuellas, fattigas och invandrares.

Djurrättsrörelsen måste bli en aktiv debattör varhelst det krävs. Det kommer att innebära påfrestningar. Men när jag tog plats i Aftonbladet så kunde jag trösta mig med att det är vi som har argumenten – och de som har normen. Få kunde använda andra argument än att kött är gott. Mycket rörde sig om rena sakfel. Först ignorerar de dig, sen förlöjligar de dig, sen bemöter de dig, sen vinner du. I slutändan verkar en majoritet på sidan ha röstat för att köttkonsumtionen borde minska. Djurrättsrörelsen måste vara ärlig mot människor. Det går inte att äta kött i den utsträckning vi gör i dag. Vi äter kött på bekostnad av världens fattiga. Vi äter kött på bekostnad av djur som får lida, och miljön. Även om två argument inte går hem så finns det tusen andra. När de väl bemöter dig är det du som har svaren.

Numera har vi FAO, FN, hundratals forskare och en allt bredare konsensus bland vetenskapsmän och filosofer om att köttkonsumtionen är ohållbar och att djur har rättigheter. Men ifall vi inte för den debatten på gator, torg, insändare och vid middagsbordet så kommer det alltid att vara egoismen som vinner.

Det stora problemet är faktiskt inte att egoismen finns, utan att den får stå oemotsagd. 2010 är dock inte året då djurrättsrörelsen fortsatte vara marginaliserad, utan året då djurrätt plötsligt dök upp på allas läppar. Det ska den fortsätta vara. Världshungern och djuren som lider ska inte vara något man bidrar till i tysthet som norm. Det ska vara det som ifrågasätts.