Men tröttheten har troligen mer med slentrian än med innehåll att göra. Scheynius gör samma sak för tjugoförsta gången och festivalen, som i år hålls den 17–28 november, har bara vuxit i omfång sedan starten 1990.

Som vanligt överträffar man sig själv och bjuder på ”det största programmet någonsin”, som Git Scheynius säger varje år, och med 180 filmer från fler än 50 länder, varav 108 är nordiska premiärer och 16 är världspremiärer, har festivalledningen ingenting att skämmas för. Och det är både modigt och framåtblickande att en hel tredjedel av utbudet ägnas åt debutanter; bara att ödmjukt buga sig åt.

Årets öppningsfilm Hjärtslag av blott 21-årige Xavier Dolan är ett triangeldrama där två bästisar – en gaykille och en straight tjej – faller för samma heta yngling, som dock inte alls verkar vara med på noterna.

– En film med stark originalitet som samtidigt refererar till filmhistorien, tycker Git Scheynius.

Årets ”spotlight”, temavinjetten, går under namnet ”Extreme politics” och riktar alltså strålkastaren mot politiska extremister – här ryms allt från en thriller om danska krigsförbrytare i Irak (Everything will be fine) till en dokumentär om nattsvart, i högsta grad verklig statsterrorism signerad Nicolae Ceausescu (The autobiography of Nicolae Ceausescu). Här märks också det svenska bidraget Vi bryr oss egentligen inte om midsommar, en ännu ofärdig dokumentär om Sverigedemokraterna av Moa Junström och Ingrid Holmberg.

Mer svenskt blir det i kategorin ”Open zone”. Fyra år till av Tova Magnusson beskrivs som ”Sveriges första politiska romcom”, men även om fonden är politisk – en folkpartist blir kär i en sosse – är det i grunden mer en kärlekskomedi, enligt regissören själv.

Politisk i högre grad är i så fall den brittiska filmaren Lucy Walker som medverkar med två filmer (i kategorin ”Documania”): Waste land, om ett konstprojekt vid Rio de Janeiros största soptipp, och Countdown to zero, om kärnvapenhotet då och nu – ”årets mest oroväckande väckarklocka”, enligt programbladet. Walker besöker också festivalen för ett seminarium om hur kvinnliga regissörer kan göra film på egna premisser.

– Lucy Walker är en av dokumentärfilmens största stjärnor och enormt produktiv, säger Git Scheynius och berömmer Waste land för att vara ”en hoppingivande och otroligt intressant film”.

Kriget i Irak återkommer hos alltid lika arga och sevärda Ken Loach, vänsterfilmaren bakom succéer som Ladybird ladybird, Land och frihet och Frihetens pris. Det uttalade syftet med Route Irish, som skildrar kriget ur ett Liverpoolperspektiv, är att ställa de ansvariga till svars inför folkopinionen.

– Det här är kanske en av hans största filmer, säger George Ivanov och det är bara hoppas att han har rätt.

En annan höjdpunkt, på en helt annan skala, är enligt festivalduon svenska Sound of noise, där sex musikaliska terrorister sätter en stad i skräck genom att spela på allt utom riktiga instrument. Cannesprisad gånger två och förmodligen riktigt underhållande, särskilt för dem som sett kortfilmen Music for one apartment and six drummers (2001) av samma regissörsduo, Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson.

Programmet är alltså precis lika brett som vanligt och balanserar mellan det romantiskt tårdrypande via det socialrealistiskt otäcka till det politiskt brännheta, och även om inga nya avdelningar eller överraskande nyheter presenteras i år räcker filmerna mer än väl.

För det är knappast någon krisfestival som nu föreligger. Däremot signalerar allt prat om appar och andra innovationer en osäkerhet. Teknik i all ära, varför inte stanna vid det man är bra på – att introducera nya och överraskande filmer?