Debatten om rondellhunden har till stor del uppehållit sig vid vilka Lars Vilks avsikter är samt den estetiska kvalitén på verket. ”En åttaåring hade kunnat göra bättre!” har varit ett vanligt utlåtande från kritiska röster. Enligt Vilks själv är konstverket konceptuellt och karikatyrtecknare det sista han är. Han menar att hans konstverk omfattar allt som behandlar honom och rondellhunden, inklusive den efterföljande debatten. En kvinna i publiken undrade under frågestunden var konstverket slutar varpå, hon fick svaret att hon själv ingick som den allra senaste delen. Fler har gjort jämförelsen med Anna Odell som spelade psyksjuk i sitt examensarbete Okänd, Kvinna 2009-349701. Hon gjorde därmed polis och sjukvård delaktiga i hennes manifestation utan att de fick veta om det.

Jag var en av dem som till att börja med upprördes över hennes tilltag eftersom jag provocerades av de skattepengar som gick åt. I efterhand har jag dock reviderat min inställning. Det som krävdes för det var att hon själv förklarade sitt syfte efteråt, men också verket i sig som tydliggjorde maktstrukturer inom psykvården, juridiken och journalistiken.

Ett av de problemen med Lars Vilks konstverk är att det nu pågått i tre år. Ett annat är att han själv verkar kluven inför vad konstverket faktiskt är. I föreläsningens inledning understryker han att ”en konstnär ska akta sig för att ha ett syfte, eftersom man då blir politiker istället”. Lite senare pratar han om den otroliga massa teori som ligger bakom varje konceptuellt konstverk. Nåväl, när kommer han att redovisa det så som Anna Odell gjorde? Dessutom uttalar han sig ofta om muslimer och integrationsfrågor vilket går stick i stäv med hans avgränsning mellan konst och politik. Ett av de mer kontroversiella uttalandena är att ”det finns för många muslimer i Sverige för att resurserna ska räcka till att integrera dem”.

Om man betraktar Rondellhunden som en del av den hädiska konsten som har till uppgift att kritisera och utmana religiösa symboler är det svårt att se varför han att uttalar sig om religiösa grupper. Det är milsvid skillnad mellan att måla karikatyrer av etniska grupper och att raljera över religiösa symboler. De självmotsägelserna kanske också är att betrakta som en del av konstverket? Eller så är det möjligtvis debattören Lars Vilks som talar? En del av ilskan som Anna Odell mötte bestod i att de hon mött i vården kände sig bedragna av hennes skådespel. Hon hade inte varit ”sig själv”. Hennes konstverk varade en kort tidsrymd, medan Lars Vilks under tre års tid stigit in i och ut ur sitt konstverk som det behagar honom. En annan skillnad är att Anna Odell poängterade att hon inte stod över lagen som konstnär (Newsmill 090420) medan Lars Vilks torgför åsikten att ingen är lika inför lagen och då ”allra minst konstnärer” (Newsmill 090824). I konsekvensens namn borde vi, tills verket blir officiellt avslutat, även betrakta honom som del av installationen och sluta försöka avkräva honom svar om syfte och mening.

En konstnär är ofta hatad, berättar Lars Vilks under föreläsningen, och menar vidare att det tillhör sakernas tillstånd. Här är jag enig med honom. Eftersom en av konstens huvudsakliga uppgifter är att utmana och provocera, att uppröra och vara gränsöverskridande så kommer det alltid finnas konstnärer som är allt annat än behagliga. Ett öppet samhälle behöver provokationer för att blottlägga fördomar, tabun och förtryck. Därför är konstnärer som Odell och Vilks nödvändiga och deras rätt att verka fritt är ett lackmustest för demokratin. Lars Vilks har blivit vår tids symbol för yttrandefrihet just eftersom han är så pass polariserande och inte låter hot eller rädsla tysta honom. Det är vår uppgift att tolka det hans konst har åstadkommit och orsakar, precis som i fallet med Odell. En konstnär äger inte innebörden i sitt verk, men påverkar den givetvis mest av alla inblandade. Ifall vi fortsatt finner det meningsfullt.

Det krävdes 130 poliser för att möjliggöra Lars Vilks föreläsning i Uppsala. Staten behövde spänna sina muskler för 700 000 kronor för att kunna hålla de utomparlamentariska krafterna stången. Oavsett vad man tycker om Vilks och hans konst måste vi komma ihåg att det inte är Lars Vilks som kostar utan dem som hotar honom till livet. Vi har ingen plikt att betrakta Vilks som en uppburen konstnär, men däremot är det av yttersta vikt att vi garanterar hans säkerhet.

Vi betalar i dag för de friheter vi vill åtnjuta framöver. Vill vi leva i ett samhälle där små men radikala grupper dikterar villkoren för vad som får sägas? Det är vår uppgift att skapa mening i den debatt som Vilks gränsöverskridande konstverk orsakat. Ska religionsfriheten innebära att hädelse blir olagligt på samma sätt som i Ryssland, Grekland eller på Irland? Eller ska vi värna en sekulär offentlighet där medborgare kan samtala fritt, oavsett individuella övertygelser.

Yttrandefrihet betyder ingenting om vi bara försvarar dem vi instämmer med, dem som stryker medhårs, dem som aldrig utmanar. En grundlagsförfattning betyder inte något om ingen står bakom dem som använder sig av sina rättigheter. Däremot tror jag inte Lars Vilks har så mycket ytterligare att bidra med vad gäller debatten om yttrandefrihet och hädelse. Särskilt inte så länge han fortsätter att gömma sig bakom konstbegreppet som barn gör med mammas kjol när de retat upp ett syskon. Han har dock hjälpt oss att se det streck i sanden som varje sekulärt samhälle måste dra mot nitiskt religiösa som vill göra sina regler till hela samhällets.

Ivar Arpi, statsvetare, frilansskribent och bloggare