Med 5,7 procent av rösterna blev Sverigedemokraterna marginellt större än både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna i riksdagsvalet. Preliminärt får partiet 20 stolar i riksdagen och under valnatten jublades det på Sverigedemokraternas valvaka.

– I dag har vi tillsammans skrivit politisk historia, det är så fantastiskt så jag vet inte vad jag ska säga, kommenterade partiledare Jimmie Åkesson resultaten under valnatten.

Från övriga riksdagspartier möttes dock inte nykomlingen med samma glädje. Ali Esbati (V) sa att Åkesson ”inte bara är emot mig för mina åsikters skull elller vad jag gör, utan för min existens”, Lars Ohly (V) vägrade gå in i samma sminkloge som Åkesson och Folkpartiets före detta partiledare Maria Leissner sa att ”det är första gången som den organiserade rasismen tar plats i Sveriges riksdag och jag tror att det går en kall vind genom de flesta familjers hjärtan i dag”.

Att både de rödgröna och alliansen tar avstånd från SD sätter regeringsbildandet i en svår situation. Många frågar sig hur Sverigedemokraterna kunde komma in i riksdagen. Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften Expo, skriver i en analys att förklaringen i grunden är enkel: ”Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen för att det finns tillräckligt många som gillar partiets idéer. De röstar inte på Sverigedemokraterna trots partiets islamofobi och rasism, utan på grund av den.”

Poohl menar att det finns en efterfrågan på ett parti som vill avveckla det mångkulturella samhället och begränsa invandringen och han skriver i en annan artikel att SD:s framgång kommer att stärka vit makt-rörelsen, som ser rösterna som ett tecken på en uppvaknad ”nationell medvetenhet” och att erfarenheter från andra länder visar att det nu finns en risk för ett debattklimat som ger större acceptans för stigmatisering och fördomar.

Frågan om huruvida en plötslig extremhögervind sveper in över Sverige har diskuterats, men såväl Daniel Poohl som Andreas Johansson Heinö, som forskar om nya partier och nationalism vid Göteborgs universitet, pekar istället på en långsam utveckling.

– Partiet har vuxit långsamt och stabilt fördubblat sina röster vid varje val, så det är inget speciellt som har hänt vid det här valet, säger Andreas Johansson Heinö.

– De har gradvis lyckats rensa bort sina värsta kanter och kämpar för att få bort sina rasistiska rötter och på så sätt har de lockat fler väljare. Det finns en ganska stor väljaropinion som är kritisk till invandringspolitiken, men som trots det inte varit beredda att rösta på SD – nu når de fler av dem.

Johansson Heinö menar att Sverigedemokraternas framgång främst beror på deras eget gräsrotsarbete.

– De har varken media eller några tunga opinionsbildare på sin sida, utan det handlar om exempelvis direktreklam och att personer pratar med varandra på arbetsplatser, säger han.

– Därför menar jag, till skillnad från många andra, att de inte är så beroende av mediegenomslag.

Hur Sverigedemokraterna ska hanteras i medierna har varit en het fråga på många redaktioner och Andreas Johansson Heinö är kritisk till slutsatserna.

– Summeringen av valrörelsen är att det ofta är ett SD-perspektiv, många pratar om dem som något exotiskt, men det har i stort inte gjorts några granskningar och utfrågningar. Att det pratas om dem istället för med dem har skapat en mytbild som väljarna själva kan fylla med innehåll, säger han.

– Min personliga åsikt är, givet att SD legat högt i opinionsmätningarna länge, att väljarna hade behövt mer saklig information. Jag hade gärna sett en utfrågning av Jimmie Åkesson där han fick försvara hela partipolitiken.

Om SD har det dock talats en hel del i media – även när det varit irrelevant, menar Johansson Heinö.

– Till exempel när riksdagspartierna ska prata om integrationspolitik är det inte logiskt att det måste handla om Sverigedemokraterna, men så har det blivit och det skapar bilden att SD äger de frågorna.

Daniel Poohl pekar på att vilket inflytande SD nu kommer att få beror på hur medier och övriga riksdagspartier behandlar dem. Där finns det olika strategier, till exempel att kopiera partiets retorik för att stjäla väljarna eller samarbeta för att SD inte ska få en martyrroll, enligt Poohl. Att ta över SD:s politik vore dock ett märkligt resonemang, skriver Poohl:

”Det är knappast så att Moderaterna sneglar på Vänsterpartiet och tänker; om det nu är så många som röstar på dem kanske vi borde lyssna på dem. Kanske är det dags för lite planekonomi ändå.”

Istället förespråkar han att de partier som vill motverka Sverigedemokraterna tar debatten och låter sin egen ideologi styra politik och samarbeten.