Wallenstamhallen, Mölnlycke 8 september. Utanför arenan värmer ett gäng tjejer upp. Säsongen börjar om ett par veckor och Pixbo dam A har siktet inställt på att minst ta sig till slutspel. Då finns inte utrymme för bortavaro från träningen eller annan tappad moral. Nye tränaren Joakim Bernvid kommunicerar disciplin och fokus till spelarna.

Laget är ungt, men har ändå flera spelare som spelar, eller har spelat, i innebandylandslaget.

För att höja ribban i år satsar laget på mer individuell träning än tidigare.

På fysträningen utomhus denna kylslagna onsdagskväll är spelarna indelade i grupper efter konditionsnivå för att få ut max av träningen.

Förra året slutade Pixbo på snöpliga nionde plats - just missat slutspel.

Inne på gymmet kör Camilla Jordansson, 27, rehabträning. Hon är fokuserad, men grimaserar lätt. Muskelbristningen i vänstra benet känns och gör ordentligt ont.

– Jag ska börja småjogga lite till helgen, sen hoppas jag att det är ok till seriepremiären, säger hon.

I bagaget har hon fyra säsonger i Pixbo och 37 A-landskamper. Hon är toppforward och kommer att bilda anfallspar med Elin Tjärnströn, landslagsforward från Örnsköldsvik.

Dessutom är hon (relativt) nygift och kommer att ha stort stöd från läktaren genom sin fru Michaela Jordansson.

Camilla är en av flera icke-heterosexuella spelare i laget.

– Vi är 4-5 homosexuella spelare. Alla får vara som de vill, ingen tycker nåt om nån. Alla i laget tar det som ett vanligt förhållande. Jag kan prata om min fru när andra pratar om sina pojkvänner, säger hon.

Ibland umgås laget utanför planen och då är alla med - pojkvänner och flickvänner.

I laget känner hon sig helt trygg som homosexuell, men på andra ställen kan det vara svårare.

– I början var det jobbigt med alla blickar om jag pussade min fru på stan. Men det blir mer och mer att jag inte bryr mig om det. Michaela bryr sig mindre än jag, säger hon.

Camilla upplever att inom innebandyn är hbt-personer helt accepterade. Detsamma gäller enligt vissa bedömare inom exempelvis ishockey eller fotboll på damsidan. Hackney Women´s football club i England är en av flera klubbar där stora delar av a-laget är öppet homo- eller bisexuella.

Camilla Jordansson och hennes fru kommer från ett litet ställe i Värmland och lärde känna varandra där för åtta år sedan.

– När jag kommer tillbaka dit får jag kommentarer från andra homosexuella som bor kvar, ”du har det bra, Camilla”. Det är annorlunda på landet än i stan, det är mer tabu på mindre ställen.

Hon upplever också att det är stor skillnad på toleransen mellan dam- och herrlag. I Pixbos herrlag finns det tillexempel ingen som är öppet icke-hetero, något som speglar hela innebandyeliten för herrar. Bland damerna finns det öppna hbt-personer i de flesta lag.

Håkan Oliw är lagledare och har ungefär samma bild.

– Man märker ju på tjejerna att de vet vilka som är homosexuella i andra lag. Men det är ingen stor grej. Vi tar det naturligt. Det vi satsar på är att vinna matcher, säger han.

Just nu finns det inga par i laget, något som funnits tidigare.

– Det var inga problem heller, det enda var väl att vi inte la par i samma rum under resor, vi vill att man ska fokusera på matcherna. Även när de bröt upp gick det bra, säger han.