Visst kan det vara klargörande för tittare, lyssnare och även medlemmar med debatt. Detta vet inte minst journalistkåren som ibland i brist på egen tid, idéer eller resurser låter debattörer göra jobbet. Åsikter ställs mot varandra och klargör skillnader. Högljudda debatter och högt i tak anses generellt vara ett sundhetstecken i partier och organisationer.

Men i vissa fall är samtalen oundgängliga. Som när det är dags för självrannsakan och att dra lärdomar, summera och gå vidare. Samtalet mellan de oberoende S-debattörerna kändes ovanligt, trots att det i huvudsak bestod av män. För när hörde eller såg vi tre socialdemokrater i samma soffa senast?

Problematiken känns igen av feminister. Stundtals finns en plats avsatt för en ”feminist” eller (vanligare)”kvinna” som inte sällan ska försvara både sin plats, sitt kön, sin åsikt och varför inte hela vänstern? Personligen kan jag räkna på en hand antalet tillfällen jag lett eller deltagit i debatter där merparten av deltagarna varit både kvinnor och feminister. Det har handlat om seminarier arrangerade av tidskriften Bang, ABF:s Feministiskt Forum eller Feministiskt initiativ och oftast ägt rum 8:e mars. Det som händer vid dessa tillfällen är att man slipper försvara sin plats och kan ägna sig åt att stöta och blöta idéer, innehåll och sakfrågor. Befriande och framförallt konstruktivt.

Det är ingen nyhet, men lärdomen svider. Särskilt så här nära inpå valdagen. Valet äger rum om en vecka och blir de rödgröna största block i riksdagen är det trots bristen på gemensamma samtal och arenor för medlemmar och sympatisörer.

Befriande därför att Vänsterpartiets Josefin Brink, talesman i jämställdhetsfrågor, spräckte blockisolationen och utmanade Feministiskt Initiativs Gudrun Schyman i frågan om jämställdhetsfond i veckan. Brink hävdade, i en krönika i Dagens Arena och radions P1-morgon, att en fond för utjämning av kvinnors och mäns löner skulle gynna kvinnodominerade låglöneföretag. Och så fick vi äntligen ett initierat samtal om kvinnors löner inför valet på söndag. I elfte timme, skulle man kunna säga.

I åratal har arbetarrörelsens bristande mediepolitik diskuterats, men aldrig tidigare har vi upplevt denna brist i kombination med den nya blockpolitiken. Vi sidan av antalet samtal som aldrig ägt rum kan vi nu lägga frågorna som inte fått plats. Jämställdheten är bara en av dem. När Feministiskt initiativ listar ord och begrepp som återfinns respektive har försvunnit ur de rödgrönas valprogram blir det uppenbart: klass, rasism, kolonialism, exploatering, papperslösa, föräldraförsäkring, arbetstidsförkortning och utsläppstak – borta.

Härmed kan man konstatera att just Vänsterpartiet har allt att vinna, inte bara på att ge upp beröringsskräcken, men också att välkomna och aktivt ta debatten med Fi. För känner jag Brink och Ohly rätt talar de gärna klass, exploatering och arbetstidsförkortning hellre än inte. Och gör ni det inte den här veckan får ni i alla fall göra det nästkommande fyra år. Kan vara värt ett försök. Om en dryg vecka stänger vallokalerna. Då kan det vara för sent. Och de är många som våndas där ute.