Politiskt: Trots en handfull fria val har den politiska oligarkins maktmonopol cementerats. Efter att alla politiker som nånsin haft med Baathpartiet (det parti som Saddam Hussein kapade och gjorde till sin egen familjeaffär) att göra bannlystes öppnades dörren för exilirakier som arbetat inom USA:s olje- och gaslobby.

Ekonomiskt: De nyss nämnda ”politiker” har inte Iraks väl som högsta prioritet, utan att så tyst och snabbt som möjligt angöra en brygga till västvärlden med billiga oljeleveranser.

Socialt: I Bagdad hjälps skolbarn över gatan av beväpnade legosoldater, de barn som kan betala vill säga. Säkerhet har blivit en lyxvara, 90 procent är lämnade åt att tillbe högre makter.

Så länge västvärlden fortsätter hävda att invasionen var riktig kommer ungdomsgenerationer att köa till militanta sekter. Och nu lämnar USA:s soldater Irak. Det är vad många av oss har vela – men knappast i ett tillstånd av fritt fall. Men att ta politiskt ansvar har sällan varit USA:s styrka i kölvattnet av militära interventioner.

Till sist: de svenska politruker och opinionsbildare (till exempel DN:s Peter Wolodarski) som förespråkade en USA-ledd invasion: Var det detta demokratiska Irak ni hoppades se?