De som vill göra det enkelt för sig skyller på Mona Sahlin och backas därmed upp av moderaternas valstrateger. Fredrik Reinfeldt har hela tiden fått högre förtroendesiffror i partiledarundersökningarna även om alliansen legat hästlängder efter de rödgröna i valbarometrarna.

Och visst är det listigt att rikta in sig på Sahlin. Kilen slås in där den har störst chans att söndra. Men i själva verket är de rödgrönas problem mycket djupare än så. Man har inte lyckats uppdatera sin politik i samma takt som världen har förändrats och är därför inte tillnärmelsevis lika besjälade av sin egen idé som dagens moderatledning. Skulle höstens val enbart vara en fråga om lust att leda och förändra skulle segern med rätta tillfalla – inte alliansen – men väl Reinfeldt, Borg och Schlingmann. Om de rödgröna reducerar sig själva till skadereglerare utan plan riskerar man att tappa det stora stöd man egentligen inte har gjort sig förtjänt av. Det har helt enkelt varit väljarna själva som tänkt högt när de fått chansen i de otaliga opinionsundersökningarna. I detta har Fredrik Reinfeldt haft rätt: Så länge socialdemokraterna legat lågt har de åtnjutit stort förtroendet – vilat på lagrar från fornstora dagar – men när de sedan kommit ut med sin anpassade mittenpolitik har de förlorat både i stöd och förtroende.

Istället för att snickra på den egna visionen har man fastnat i den gillrade fällan – att man inte skulle kunna komma överens. Nu börjar det bli ont om tid. Under fyra år har oppositionen varken fått ordning på sin kommunikation eller gemensamma politik. Och vad värre är, man har inte lyckats få ordning på sin politiska vision, trots att den finns där, färdig att dammas av. Rättvisa och jämlikhet – nu med miljö- och jämställdhetstänk. Utmaningen har varit densamma under de senaste trettio åren. Rättvisan måste omfatta alla – oavsett kön, härkomst eller klass – och den måste vara långsiktigt hållbar ur klimatperspektiv.

Där socialdemokraterna har gått bet har det bildats nya partier: Miljöpartiet när det brast i miljöpolitiken – och – Feministiskt initiativ när det brast i jämställdhetspolitiken. I själva verket sitter Fi på allt som de rödgröna saknar: lust, visioner, engagemang – och – modern jämlikhetspolitik.

Men i stället för att se Fi som en tillgång ser man partiet som en besvärlig konkurrent som ska tigas ihjäl. Istället för att bjuda in håller man sig på armslängds avstånd. Det gäller inte bara de rödgröna partierna. Även etablerade debattörer, skribenter och jämställdhetstänkare låtsas som om det regnar. Det hela blir kontraproduktivt. Som att säga nej till rättvisa – i rättvisans namn. Under tiden kommer de rödgröna fortsätta att gå bet på sin politiska vision och riskerar därmed en obehaglig valförlust på väljarnas bekostnad.

Särskilt dumt blir det med tanke på vilka problem alliansen i själva verket dras med: Sverigedemokraterna. Men precis som de rödgröna låtsas som Fi inte finns försöker alliansen låtsas som om Sverigedemokraterna inte existerar. Frågan är vad som är värst? Att ignorera lösningen eller problemet?

Ett är i alla fall klart: Varken opinionsundersökningar eller traditionella partiledarutfrågningar förmår att fånga upp dagens politiska strömningar. Inte minst med tanke på den stora gruppen förstagångsväljare. Det pågår en valrörelse på nätet och en i drakarna. Utgången är oviss. Än är det inte för sent. Bjud in Fi!