Det var en illusion. Det liberala åsiktsmonopolet har sedan murens fall kvävt varje försök att ifrågasätta det rådande systemet med tal om historiens slut, vilket har gjort det offentliga samtalet andefattigt och navelskådande. Att samma ideologer som proklamerade ideologiernas död (fast de syftade förstås bara på socialismen) skulle gå i spetsen för en renässans för en bred idédebatt verkar i efterhand osannolikt.

Högern har den politiska och ekonomiska makten. Den sätter ramarna för det offentliga samtalet genom en nästan total medial dominans och den fostrar morgondagens systembevarare på Handels.

Ändå känner den sig förfördelad. Utfryst från tidningar och bortglömd av massan. Det är något som inte stämmer.

Svante Nycander driver i två artiklar (DN, 18–19/7) tesen att vänstern har en dominerande ställning på kultursidor, bibliotek och universitet. ”Liberal” är ett skällsord, särskilt på DN Kultur, menar han och man undrar om han helt har missat att Stefan Jonsson och Nina Björk har slutat och att Björn Wiman har börjat som kulturchef.

”I dag är antiliberalism och antikapitalism vänsterns enda fasta övertygelse. Detta negativa paradigm är inom kultursektorn starkt styrande för urval av teman, böcker och personer, även i borgerliga tidningar. Kritiken yttrar sig i avfärdanden, mer sällan i resonemang. I skildringar av det förflutna suddas liberala insatser bort”, skriver Nycander.

Han rasar också mot vad han uppfattar som en marxistisk dominans inom samhällsforskning och humaniora och syftar särskilt på professor emeritus i idé- och lärdomshistoria Sven-Eric Liedman, vars gärning ägnas hela 3600 av den 5700 tecken långa uppföljande artikeln (19/7).

Hela debatten är konstig och när Nycander på några rader utan vidare själv avfärdar genusteori, postkolonialism och andra ”moderniteter” låter han mer konservativ än liberal. Ann Heberlein sågar rättmätigt (DN, 22/7) Nycanders argumentation längs fotknölarna, med orden ”ett resultat av ickeverifierbara och paranoida vanföreställningar, byggt på tämligen lös grund”.

Men DN:s Henrik Berggren försvarar på ledarplats (21/7) åtminstone Nycanders ansats och instämmer i att liberalismen, som ”vårt samhälles segrande värdesystem” (historiens slut, igen) i åtminstone filosofisk mening onekligen är ”satt på undantag i Sverige”.

Frågan vad debatten egentligen vill, mer än att skryta om ett stolt liberalt arv, lyser med sin frånvaro. När Dilsa Demirbag-Sten ger sig in i samtalet i Expressen (21/7) har liberalismens högburna historia övergått i sedvanlig antiislamism och reflexmässigt vänsterbashande.

Konservatismdebatten tidigare i år behövde ingen Heberlein utan var mer självkritisk redan till en början. Erik Wallrup inledde den 8 februari med att hoppas på en mer intellektuell höger och uppmanade de egna att sluta gnälla. Hans insikt att högern tycker synd om sig själv eftersom den uppfattar vänstern som så dominant var befriande. (Synd bara att Nycander inte lyssnade.)

Men sedan spårade det ur. Lennart Berntson menade (SvD 23/2) att vänstern (man får anta att även MP ingår där) i dag är mer konservativ än högern. Vänstern har blivit framstegstankens motståndare, den förordar politisk styrning av forskningen (sic!), är antiamerikansk och ser ”den västliga världen som stadd i djupt förfall”. ”Vänstern” – Andreas Malm och Stefan Jonsson, närmare bestämt – är mot tolerans och yttrandefrihet, skriver Berntson och PJ Anders Linder blir trollbunden av hans visa (SvD 28/2): ”även jag tror att upplysningen nu kan vila tryggare i konservatismens än radikalismens hägn”. Det som började så intressant!

Visserligen landar Linder i liberalkonservatismen – ”[f]rihetsälskande konservatism och jordnära upplysning är /.../ en mycket attraktiv kombination” – men att positionera sig i den svenska ankdammen blir återigen det viktigaste när han avslutar med att plocka fram Gösta Bohman som högsta föredöme.

Nu ska man inte dra för stora växlar på mediedebatter, men tyder det inte på ett immanent dåligt självförtroende att när den svenska högerns främsta debattörer ska diskutera de egna filosofierna och äntligen få till det där ideologiska samtalet som man förstår att också de har saknat, så slutar det bara i nya försök att misskreditera vänstern (och inte minst islam), istället för att sträva efter en fördjupad reflektion kring det egna arvet? Pajkastning blir i slutändan alltid viktigare än debatten om ideologiernas funktion i dag – där inte minst den gröna rörelsen och feminismen skulle kunna bidra med viktiga infallsvinklar. Kanske har det att göra med att konservatismen och liberalismen alltid har attraherat de högsta kasterna, som inte gärna vill ha någon reell förändring av samhället.

Vänstern i Sverige kan förvisso inte heller skryta med ett överflöd av intellektuella, men det blir nog de som får förvalta också den här uppgiften. Det handlar ju trots allt om humaniora.